Aftonbladet – 18 december 1873, sida 2

blida väderleken uppmjukats och smält till en vattenfull massa, som sedan tillfrosit och bilåat en fast istkorpa öfver marken, så att renarne ej mera kunna åtkomma den för dem under vintern så oundgängligt vigtiga renmossan, dels ock derigenom att vilda rofdjur tillkommit, genomströfvande skogarne och skadaude renhjordarne. 1 Under sistlidne vecka påträffades i trakten af byu Vågträsk eller nära till Skellefteå-elfven qvarlefvor efter sju dödade renar. Man trodde i förstone, att förödelsen varit åstadkommen af vargar, men lapparne funno vid närmara betraktande af vilddjurets spår, att det var lodjur. På åtskilliga andra ställen i nordöstra och östra delen af Malå hafva vargar varit af menniskor sedda, och lapparne finna här och der iskogarne lemvingar af renar, som blifvit vargens byte. Det synes antagligt. att vilddjuren åtföljt Skell-fteåelfven vid vandringen ned från fjellen, emedan de ännu ej höras till på de från sagda elf mera aflägsna trakterna. Då nu renarne icke mera finva bete på vanligt sätt, så förmår ej nåon lapp att hålla sin reubjord tillsammans, utan denna upplöses — renarne skingras och springa hyar åt sitt håll. sökande efter föda. Fastän lapparne vaka och gå både natt och dag i sko gen för att kunua behålla renarne, minskas ändå Ljorden dag för dag. Vargarne kunna ej heller nu jagas och dödas, emedan ännu så obetydligt xf snö finnes på marken. Men kommer djup snö förr, än de hinna återvända till fjellen, så torde nog de snabbfotadea skidlöparre låta deras dagar blitya räknade. Det är länge — ja säkert öfver 0 år sedan någon varg sist visade sig inom Malå socken eller rättsre sagdt inom de trakter, som um bilda deunsk socken,