så gå genast edra färde och säg inte ett ord mera till mig. Hör npi? Pierrot stod qvar vid dörren och mumlade fransyska svordomar så fort han förmådde, men icke förtby lydde han. Ef:er en kort ordvexling med Huntley återvände han upp, tog tre steg ömsänder i trappan och stängde sig inne i sitt swm, Han är endast en narr! sade fra Martha, men det är ändå inte rätt lugnat att sufva med en sådan der lösdrifvarei huset: Upprörd och orolig, som bon var, sof hon ej heller på hela natten, men låg och tänkte på Huntley och Cosmo samt på all gammal sorg och alla nya ämpen till obehag, som Melmar hade bringat öfver hen: nes lif. TJUGUNIONDE KAPITLET. Dessa sista fem ären bade nemligen icke förflatit lika lugnt som de föregående och hela o:tens utseende var mycket förändradt emot hvad gammalt folk vuit vandt vid. Gamla doktor Logan, som af sin församling hade varit mycket afhållen, hvilade lugut i sin graf; Ketty och hennes unga skyddslisgar voro borta — ej många visste hvar hon bu lefde och i Kirkbrides prestgärd bodde ett barnlöst, äkta par; inga glada bararöstor ljödo således, gom förr, besökande till mötes. Den stora seasation hos ortens invånare, som omstörtaingen vid Melmar fremkallat, hade ej heller ännu hunnit fullkomligt lugna sig; allrominst hade fru Martha banoit vänja sig dervid, ty trots den halft moderliga ömhet bon fonu alltjemt erfor för Desir6a kunde mra Livingstone icke öfvervinna den käusla af missbag som Mary af Melmar, nu äfven personigen ingaf henne. Familjens fransyska lefnadsvanor, deras språk, deras känslofallhet och den ända till öfver