Aftonbladet – 15 december 1873, sida 2

TE RS RAR Den otålighet hon kände, började mu gifva sig tillkänna på ett och annat betecknande sätt. Det första tecknet blef att hon satte fram en annan stol ät Hnontley vid bordet. Kom hit och sätt dig, min son, på husbondens plats, det du ock ärs, sade fru Martha, ty utan tvifvel hör Norlaw dig till och du eger rätt att föra hvem hit du sjelf behagar. Sitt nu ned och ät din aftonmåltid med helsa och god aptit och under tiden vill jag skjuta denna till sin vanliga plats. CD Huntley således reste sig upp, sköt modren tillbaka den vördade länstolen, som hon i sin glädje och moderliga stolthet hade gifvit honom. Huntley, som visste huru oskyldig han var till äfven dem allra ringaste grad af vänsksp för vin reskamrat, var nästan färdig att le åt detta tecken på hen nes missnöje, men då hon gick ut ur. salen följde han med för att förklara förhållandet. Det var med högsta grad af ovilja, sgm jag rent utaf fann wig tvingad avt bjuda enom, sade Hantley: Jag ber er skledas min mor, känn icke hägot mistnöje emot mig för den personens skull; ban Xöm på skumma fartyg som jag från Anstralien och i London förlorade Jag honom ur sigte för att tl -äin öfverraskning finna honom komma hit till Kirkbride med samma diligens som jag. Jag vet verkligen ingenting annat om honom än hvad han heter.. aMen det vet jag., sade fru Martha. Ni, min mor? Ja, just jag; och en äfventyrare är han, som hvar och en kan se, sade modren. Jag vet ett och anuat mera än hvad man kanske tror; men gå nu in till honom ixen, du oförståndiga barn — trots ditt svarta skägg. Ehuru jag aldrig förr i mitt lif har sett den gemena karlen, skall jag i denna qväll berätta dig hela hans historia.s