Aftonbladet – 13 december 1873, sida 2

iå de nu ha gifvit sig en organisation, och då det finns flere andra medlemmar utom desse, som icke tillhöra något parti, är deras anspråk att bli så benämnda billigt. LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: C. J. L. Almqvist inför samtiden, IL. — Molbeck, Danaidernas Kar. — Jullitteratur. I. C. J. L. Almqvist inför nutiden. Valda skrifter af C. J. L. Almqvist, ordnade och utgifna af A. Th. Lysander. Första häftet. Drottningens juvelsmycke. (Stockholm 1873, Alb. Bonnier.) IL En af de få, som reste sig mot Almqvist, medan han ännu var ea uppgående stjerna af första rangen, och särskildt mot dan roman, som börjar den af prof. Lysander re digerade nya npplagan af Almqvists skrifter, var den man, som längre fram blef Almqvists lycklige medtäflare om en professur vid uuiversitetet i Lund, C. A. Hagberg. I sit inträdestal i Sv. akademien öfver den be römde Shakspeareöfversättaren nämner V. E. Svedelius uttryckligen Hagberg såsom författare till ett i Korrsspondenten. tidning för politik och litteratur 1835, ÄZ 18 19 och 21 infördt anonymt Brel till ett äldre fruntimmer om Azouras Lazuli Tintomara och Ramido Marinesco. Denna Azouras Lazuli Tintomara är hjeltinnan i den roman, som ock kallas Drottnizcgens juvelsmycke. Svenska Litteraturföreningens Tidning hade kort förr än Hagberg tog till orda kallat boken ett skaldeverk, som äfven med sina brister höjer sig vida ötver de mesta af hvad Sveriges nyare vit terhet frambragt, och recensionens förfat tare (Atterbom) tillägger att, i fall den dermed beträdda vägen hädanefter oförvilladt fullföljes, öppnar det oss en utsigt till en i Norden uppstigande helt egen sångverld af sammangjuten hesperisk och skandinavisk fägring. Afven ansäög Atterbom att romanen eger en originel och intressant grundtanke, på hvars framställande det helas plan är anlagd med en skarpsinnighet, som snarare är för mycken än för liten(!) Egentligen mot denna grundtanke är det, som Hagberg har skarpa invändningar att göra. Den riktning af konsten, menar han, som antyddes i Goethes Werther och Wahlverwandschaften, samti hela andan af Aus meinem Leben, blef ej utan frukter. . Ett filialsällskap, i början bekämpadt, sedan tolereradt. slutligen beskyddadt af den Tyska skolans anhängare, gick ännu längre. Redan Fouque berömde i omedveten uppriktighet den edlen Thiersinn och sedan börjada man uppenbart att, likt egypterna, dyrka all kreatur. Med en viss försigtighet vidrörde visserligen de tongifvande sådana snillefoster likasom glödande kol, men kunde dock icke neka sig det nöjet, att med välbehag betrakta det röda skenet. Förf. till Törnrosens bok hade nu at kritikens målsmän i Sverige blifvit jemförd med t. ex. Victor Hugo, och den nye ättlingen var således vederbörligen upp ammad och erkänd. Icke ens för den nämnde franske banerföraren för nyromantiken vill emellertid recensenten i Upsalatidningen obetingadt böja sig. Om Hugos berömda skrift En dödsfäönges sista stunder anmärker han att den så kallade menniskan der, utan aning om ett lif efter detta, vrider sig som en mask under mordjernet. Du har läst Isländaren i Norge, tillägger han, och mins troligen huru författaren der sö ker göra sina läsare förtrogna med kadaver och bödlar, samt hvilken stor roll der spelas af ett fyrfotadjur. Almqvist går kanske till och med ett steg längre, då det heter i afseende på Drottningens juvelsmycke: Men äfven det djuriska, naturiska, hvarför skulle det vara så gement? Det djuriska, som står under oss i de flesta fall, står dock öfver menniskan i ett, i synnerbet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro oense inom oss sjelfva. Det djuriska sättet att vara, instinktlifvet, visar der harmoniskt intagande bilden af hög enighet med sig sjelf. Ni har väl hört mysti kernas tanke om animal celeste? Menni skans sträfvande, påstår man, skall verk: igen vara, att till slut blitva natur igen, utt blifva liksöm ett djur. Detta är den enligt Atterboms uppfatting iotressanta, originella och nästan allt ör skarpsinnigt behandlade grundtanke, som Drottningens juvelsmycke innehåller, ich för att bevisa att Almqvist i dessa ra ler icks tänkt något argt om de stackars ljuren (detta är nemligen äfven en sida af ilantropien) framställer han som hufvudperson i sin roman en individ, som må benäm0as en naturbild af den menniskoenhet, ör hvilken den vanliga söndringen och den ravliga återföreningen mellan manlig och yvinlig mensklighet är främmande; det tilltänd, hvari menniskan, höjd öfver alla vildningens och missbildningens strider, är stt himmelskt — djur. Då nu denna romantiserade berättelse, jom angifver sig skildra tiden för Gustaf (IT:s mord, med sitt motto: Tintomara! vå tiog äro hvita: osknld — arsenik, börat å nyo framläggas för den svenska allnänheten, torde det vara i sin ordning att ri nägot närmare skärskåda hjeltinnan. Denva varelse, Azouras Lazuli Tintomara ir dotter af en aktris, gom under Gustat II:s lättsinniga tidehvart förglömt att gifva sin dotter hvad hon kallar döpelsens heiga — heliga — huru heter det? Scen, nej akt, så är det!s och ehuru döende, ängerull och moderhuld ej tänker på att föriona hvad hon brutit. Detta vill väl förattaren ej just rekommendora, men det är lock intressant. Men intressantast af allt, itom Tintomaras obenägenhet för kärlek, m hvilken vi skola tala längre fram, är iennes fägring, smidiga växt, hvilken både nän och qvinnor betraktade med särdeles ögon, vidare hennes graciösa gest, fullzomligt lik den man ser en ung häst göra, iom vid minsta läte hajar ät sidan, Men ramför allt hennes vighet, att som en katt slänga i trädtopparne, hvilket måtte hafva rarit särdeles pikant att åse. När hon dättrade uppåt behändigt och vigt, såg det it gom hon hade fyra händer och inga föter; men pär hon stundom sprang nedlutad senom skogadalarne, tycktes det snarare vara ötter alltsammans och inga händer. — — Tarar hade hon följt från buske till buske; dag såg hon en ickorre klättra i träd — ch si det hade Tintomara ej ännu försökt. När ickorren först sprang förbi henne, ioppade hon åt sidan för denna lilla brung gar med lång, lång svans. Men när ickoren tog sin väg upp i häggen, då såg Tinomara efter. Ett skratt utbröt från henes läppar och hon tittade ifrigt på, huru en lilja fina skepnaden med sina fyrg tasar bar sig åt, för att komma uppför. Hon tälde sig i samma ställnivg med sina, hon ckså, försökte på stammen med händer och stter, Åh! Det lärde hon sig som en ang— Man bör således ej undra, om intomara stundom roar sig med att sätta na händer bredvid fötterna, och så jem;ira dem alla fyra, eller ock om hon tvätwr sina fötter med behändiga rörelser; allt om de hvitna klarnar hennes blick; med ende betraktar hon fötternas skepnader. RA Än kl RR Rn TT AR 5