Aftonbladet – 12 december 1873, sida 3

Millies, venstra; de båda bröstplanerna bilda en framskjutande, nästan rät vinkel. Ser maa dem framifrån, är hvardera sjelfständigt utbildad, men betraktar man dem bakifrån, i den ingående vinkel, som deras båda kroppar formera, ser man, att dessa äro sammanväxta, i jemnhöjd med första höftkotan; det finns blott en enda bäckenhåla med dubbel benstomme. Under denna sammanväxning äro fyra välbildade ben placerade, likasom armarne, två framåt och inåt samt två bakåt och utåt. Alla fria delar på denna dubbla kropp ha blifvit något missbildade till följd af de båda hufvudevas helt naturliga sträfvan att vända sig så mycket som möjligt mot hvarandra, genom gången, genom den sittande ställninjen och i synnerhet genom hvilan till sängs, vilken har sträfvat att göra den bakre hopväxningsvinkeln så öppen som möjligt. När deföddes, hade de ryggarne mer emot hvarandra. Christine och Millie minnas, att när i deras första barndom den ena gick framåt, följde den andra efter nästan baklänges. Nu äro benen olika långa, de bakåt vettande axlarne äro högre än de, som äro riktade framåt; på ömse sidor är en temligen betydlig krökning på ryggraden, och de båda hälfterna af hvardera hufvudet äro icke noggrannt lika; insidan är mindre och visar spår af de båda systrarnas oaflåtliga bemödanden att se och tala med hvarandra. Men det hela är, med ringa undantag, synmetriskt på ömse sidor. om en skiljevägg, som man kunde tänka sig dragen mellan de båda unga flickorna. Det är lätt begripligt, att det här vore svårt att inlåta sig på vissa detaljer af den gemensamma delens anatomiska byggnad och de organer, som finnas der. Det kan vara nog att nämna, att enligt uppgift af den person, som förevisar Christine och Millie, äro de i den hopväxta delen såsom en enda qvinna, hvilket dock icke är absolut exakt annat än beträffande matsmältningsapparaljen. Om vi nu öfvergå från den anatomiska beskrifningen till de fysiologiska fenomenen, finna vi högst intressanta fakta. Till en a förtjenar nämnas, att de båda hufvudena eller, rättare sagdt, de båda sammanväxta individerna ega en ganska Tra HA intelligens. Christine och Millie tyckas ha fått en god uppfostran; deras sätt att skicka sig är ganskaanständigt; de ha ingenting lindansarmässigt hos sig, och deras uppgifter förefalla trovärdiga. De äro musikaliska, älska de sköna konsterna, förstå och tala engelska fullkomligt korrekt och något tyska. De sjunga ganska väl, Christine med en sopran af stort omfång, Millie med kontraalt; men när de sjunga unisont. är denna unison så fullkomlig, att det är omöjligt att urskilja de båda rösterna. Bådas förståndsförmögenheter äro absolut fria och sjelfständiga; det ena hufvudet kan tala engelska, medan det andra talar tyska: den ena läser. under det att den andra sjunger eller ratar; ofta samtala de med hvarandra, och de omma väl öfverens. Oftast, men icke alltid sofva och vakna de på samma gångs; någonting kuriöst ir, att de säga sig ofta ha samma drömmar, såsom de berätta för hvarandra, när de vakna. De tyckas hålla mycket af hvarandra och visa letta derigenom, att den ena slår sin arm omkriog den andras hals samt genom att kyssas, vilket förorsakar dem stor ansträngning. När de gå. föras de båda inre fötterna framåt Då samma gång, och derefter de bakre, hvilka skjutas utanför och förbi de förstnämnda; de unna på detta sätt springa temligen fort. Men lär de valsa, hvilket de göra med mycket behag, ralsar hvardera individen för sig, hvarvid båda vänga omkring. Bådas hjertan slå nästan lika astigt. Någon olikhet finns likväl, hvilken fortBlantar sig till pulsen i armarne; men i de fyra iedre extremiteterna är pulsen samtidig, hvilket jevisar en vidsträckt kommunikation i pulsådroras slntparti. Följderna af detta blodutbyte mellan de båda tropparne äro mycket betydliga. Man kan påtå, att ingen sjukdom, som är egnad att föränIra blodet, kan i nakränka sig till den ena indiriden, vare sig. fråga om feber, inflammation ller förgiftning. Men Christine och Millie ha vltid varit friska, och icke ens någonsin lidit af jösjuka. En enda gång hade de frossan och röso då på samma gång. När detena hnfvudet rar hufvndvärk, får det andra det strax derpå. Det kuriösaste faktum är likväl det, som de 1edre extremiteternas sensibilitet företer. Om nan vidrör en af de fyra fötterna, förnimma de våda hufvudena samma gång kontakten. förnimmelsen är dock lifligare och tydligare för let hufvud, som motsvarar den vidrörda foten; ndast detta hufvud förnimmer dubbel vidröring, ich föf samma hnfvud förvandlas en något för traftig kontakt till smärts. En dylik kommuniation finns icke för det motoriska nerfsystemet; vardera hufvudet. hvardera viljan kan endast nverka på de motsvarande fötterna; men den örelse med en fot, som kommenderas af det Vögra hufvudet. förnimmes dock af det venstra ch tvärtom. För öfrigt sträcker sig denna genensamma och korsade sensibilitet icke till anat än de nedre extremiteterna.