Aftonbladet – 11 december 1873, sida 3

Ynglingens hjerta slog hastigare då han med långsamma steg passerade öfver Tyne och kastade en blick uppför den höga stranden, dit aftonsolen just sände sina sista strålar, der trädeng knoppar började svälla och hvarest på höjden prestgårdsbyggningen lyste hvitt mellan trädstammarna — det hemmet, der Ketty Logan, den unga milda fostermodern för sina små syskon, ej längre egde ett hem. Hans tankar behöfde blott denna väckelse för att öfvergå från den unga fransyska flickan till Kerty, som nu var bortrezt — han vigste icke hvart och tiil Huntley der borta i en annan del af verlden, Cosmo upprepade till sig sjelf att Huntley i verkligheten ju icke hade förlorat något, men ändå hviskade hans inbill. ning ständigt att genom hans bemödanden hade brodern blifvit arflös och arm; utan att sjelf veta hvarföre, tänkte han samtidigt på Hontley och på den faderlösa och hemlosa Ketty Logan — så långt skilda från hvarandra, skulle de väl någonsin åter träffas? Han tänkte på Carteron och denneg hjertegorg och med er skymt af bitterhet öfvergingo tankarpg till qvinnokärleken, den underliga, aldrig klokt beräknande, som alltid för andra synes fästa mig vid der orätta föremålet. Han tänkte på madame HPoche först af alls, ehuru denna föreställning syntos honom innebära en oförrätt emot bang egen moder; han tänkte på Marie, som tärdeu af längtan efter sin ovärdige make — han tänkte på Desirge, som gaf sitt hjerta åt Oswald Huntley. Cosmo vände sig med innerlig förbittring åt motsatt håll och före tog en lång promenad framåt landsvägen, Visst icke, att han hade något att göra med det sistnämnda förhållandet, mer det var orätt — det var följden af en lig inirig och derför upprörde det honom. (Forts)