Aftonbladet – 11 december 1873, sida 3

barn! Var stilla, Jacob; ni kännnr inte den gamle, gråhårige ränksmidaren! De förijenade, hvar enda en af dem, att anklagas för dåliga komplotter. Kärlek! — det är ett vanhelgande att kalla detta kärlek !s Åhå, hvad skall detta betyda? utbrast Jacob. Hvad menar unge herrn med komwplotter? Hvad är det med flickan der? Hon är fager nog — jag säger inte att hon är öfvermåttan dejelig och tänk — bara en fattig guvernant! Jag respekterar för så dant den gamle bedragaren, som pi kallar honom — och jag påstår inte att i andra fall ni har så orätt — men rättskaffens bär han sig åt uti att bifalla sonens tycke. De flesta af de rika äro anikna som gamla procentare, derför — ni må säga hvad ni lyster, men jag är vän för den sakens skuil, med Melmar och hans son. ; Jacob började härefter väldeliga dundra med släggan emot städet utan att låtsa fäösta pågon uppmärksamhet vid Cosmo, hvilken, upptagen af sina egna, harmfulla tankar, icke observerade den sneglande, forskande blicken från gmedens enda öga. Han hörde knappt heller den misslyckade filosofens monolog, medan denne alltjemt höll blicken riktad på Cosmo. Med all sin upplysning, var nemligen Jacob icke fri för nyfikenhet; han hyste tvärtom ett Jifligt intresse för sin nästas angelägenheter. Och kyrkherrn som är död! sade Jacob, För att vara en man utan erfarenhet af verlden, var han inte en sådan narr som man skulle trott; — värre prester har jag sett! De okunniga gäfvo bonom pris och det är alltid godt när presten i församlingen står väl hos det olärda folket, — Och alla barnen, de äro borta, Jag saknar Ketty Logans fromma ansigte; hon var väl inte i min stil, men derför kan