Aftonbladet – 9 december 1873, sida 3

komst ech som redan varit i tillfälle at höra Oswald slå omkull sin stol samtattac denna unga herre, då ban ursinnig rusade ut, sparka till Patricias lilla knähund, son råkade att ligga i vägen för honom ute. förstugan. Fru Martha var icke mera än menniska hon heller, och vi nödgas erkänna, att ho lyssnade till detta ljud och äsrg detta skä despel med känslor, visserligen helt natur liga, men icke vackert deltagande. Himler vete om det ej snarare fägnade henne, att stormen nu var på väg att bryta lös öfver Melmar. Låt dem bära det så godt de förtjena tänkte frå Martha; ingen hjelp och ingen glädje bar på mången god dag kommit nå gon menniska till del ifrån Melmar; och den olyckliga, lilla anledningen till allt detta oväsen emottogs af henne vänligare än nyss. Stackars Desirge kom in med darrande läpp och med ögonen fulla af tårar; hon var knappt i stånd att tala, men ändå fast besluten att icke gråta, hvilket icke var något ringa prof på hennes styrka. Familjen vid Melmar voro hennes mors fiender; nägra af dem hade försökt att bedraga henne sjelf, andra bade varit ovänliga emot henne; mon hon kände likväl dem, och mrs Livingstone, som nu kom ochförde henne med sig bort, var henne deremot fullkomligt obekant. Det föreföll Desirge, som om hon ännu en gång skulle utkastas i den främmande verlden. Med hjertåt klappånde af smärta, harm och en sällsam fruktan för framtiden, lewmnade Desiree Melmar, och med en välvilja, som nästan kunde kallas kärleksfull, förde fru Martha till Bitt hem dottren af den qviimna, söm varit hennes lifs plåga. Deo lemnade efter sig ett ej ringa mätt-af Oro,