Aftonbladet – 9 december 1873, sida 2

— Teatern ä Ladugärdslandet harsedan några dagar gitvit Drottningens räddare, komedi i 3 akter af Theophile Gautier öch och Bernard Lopez. Pjesen, som itgör ett intrigstycke med ett slags historisk uppränning, utmärker gig genom qvickhet och Esprit, hvilka egenskaper dock genom utförandet, trots alla bemödavden, till icka obetydlig del undanskymmas, Den ende af de spelande, som någorlunda oklanderligt uppbär sin .rolk: är hr Otterström, hvilken som Don Melchior di Bövadilla, drottning Elisabeth Farneses;föregitne räddare, genom måtta och en viss godmodig komik gör att man med något intresse kan följa stycket. De öfriga rolliänehafvarne lemna emellertid, såsom vi antydt, mycket öfrigt att önska. Fru Boström sem drottningen är alldeles för matt och obetydlig och hr Boströms grefve di San Lucar, påminner sharare om en Kälkborgare än omen hög och stolt hoftunktionär. Hr Jakobsson är för sträf och stel att lömna nägot begrepp-om en Smäktande spansk älskare och fröken Lindelöw söm hans älskarinna är icke stort lyckligare, Rättvist bör erkännas, att stycket, efterde pretehtioger man billigtvis bör ställa på en sekondteater, är uppsatt med omsorg och trohet i kostymöringen. Som efterpjes till ofvannämnda stytke gafs en enaktsoperett Den som är borta är alltid bäst, hvilken titel man skulle önska praktiskt tillämpad på stycket sjelf såsom beståndsdel af Ladugårdslandsteaterns repertoive i ansgende till den oörhörda tråkighet, som utgör dess mest framstående kännetecken, och hvilken ledsamma egenskap icke i nämnvärd mån skulle mildrats, äfven om innehafvarne af hufvudrollerna, hrr Rampeltin och Björnbom, varit mäktiga att lägga i dagen, att de hafva något slags aning om hvad skådespelarkonst vill säga,