figurer, af hvilka den kärleksfulla Ingegerd är väl och vackert tänkt. Utförandet utmärker sig mera för berömliga än för lyckade bemödanden. Hr Hartman är till apparitionen en ganska god Erik och har äfven ett och annat rätt lyckligt moment, men någon hel bild af denne det svenska sorgspelets älsklingskaraktär förmådde han ej att gifva. Hr Fredriksons Johan synes oss ej heller tillfredsställande: specielt utsägas hans repliker ofta med en hvardagston, hvilken ej väl lämpar sig för de högstämda orden. Så kärt och intressant som hr N. V. Almlöfs Bteruppträdande inågon af sina gamla roller är för teatervännerna, synes dock experimentet att låta den gamle konstnären studera in nya icke vara alldeles välbetänkt. Att publiken dock ser honom med glädje, lizsom att ingen kunnat gifva en värdigare bild af den gamle kung Gustaf, behöfver knapt sägas. Fröken Lindqvist såsom Ingegerd är behaglig och mjuk i rörelser och ätbörder — kanske till och med litet för mjuk. Totalintrycket af det lilla skådespelet var högst gynsamt, äfven om man skulle tillönskat förf. lyckligare representanter af de båda hufvudpersonerna. Kanske kände rig också en och annan vän af den iuhemska dramatiken bedragen i sina förhoppningar på förf. sjelf, af hvilken man nu ansåg sig berättigad fordra ett mera afslutadt verk. I väntan på ett dylikt äro vi dock ylada att hr Bäckström fortfarande underhäller, ja, ger förnyad styrka åt förhoppningarna att han en gång skall framkomma dermed. — Dödsfall. I fredags e.m. afled i Lund, vid nyss fylda 76 år, frih. F. Staöl v. Holstein, egare till Skyrup i norra Skåne. Han bade deltagit icke så obetydligti vårt lands politiska utveckliag, senast sora ledamot för Kristianstads län af riksdagens Första kam: mare och var i öfrigt för sin redbara karakter och tilltalande flärdfrihet mycket afhållen. — Dödsfall i utlandet. Från Paris skrefs den 1 December till Dagens Nyheter följande: Den svenska kolonien härstädes firade i går en smärtsam sorgefest, då den följde till dess sista hvilorum stoftet af den omtyckta och så högt värderade öfversättarinnan fröken du Puget. Catharina Rosalie du Puget föddes i Hamburg 1795, dit föräldrarne, tillhörande Frankrikes gamla adel, tvingats att fly under skräckväldets tider. Efter att ha tillbringat några år i Tyskland, for familjen öfver till Sverige, hvarest den vistades till Restaurationen, som efter Napoleons fall 1815 öppnade Frankrikes portar för den emigrerade familjen. Efter denna tid började hon sysselsätta sig med literära arbeten, och med den grundliga kännedom hon egde i franska och svenska språken, hvilka båda voro hennes modersmål, började hon en serie öfversättningar på franska språket af en mängd af vära bästa literära alster, bland hvilka vi särskildt nämna: Agardhs Sverige, Fryxells historia (Gustaf II Adolf), Nordena Eddor, största delen af Fredrika Bremers arbeten, romaner af frih. Knorriog, fru Schwartz, fru Emilie Carln, Onkel Adam m. f, Vi vilja ej tillåta oss att här ingå i någon kritik öfver hennes arbeten; allt hvad vi kunna säga är, att de äro öfversatta med en klarhet och renhet i stil, med en mogen kännedom af våra seder och bruk, samt att de alla genomandas en djup och varm kärlek till vårt land öch språk. Denna kärlek egnade hon ock åt allt svenskt, och hennes största glädje var att ständigt se sig omgifven af sina kära svenskar, och dä hon insoranade i den eviga hvilan, fredagsnatten den 29 November, var det med det svenska språket på sina läppar. Jordfästningen egde rum, som ofvan nämts, i går i kyrkan S:t Rochs JungtruMariaknapell. Efter messan fördes den be. kransade kistan till kyrkogården Pere Tja. chaise. Sedan den nedsatts i grafven och abbea läst den sieta bönen, framträdrie uf. verstelöjtnant Staaff till grafvens read och tolkade med nägra hjertliga ord den ädla gamlas stora förtjenster och targade henne i svenskarnes namn för hvad 40n varit, hvad hon gjort för vårt land och, förvår: literatur, ———