STOCKHOLM den 8 Dec. En mellanrikesbana norr on polcirkeln. (Från Aftonbladets korrespondent.) Kristiania den 3 Dec. Till den 13 i denna månad är ett störri möte beramadt i Romsdals amts jernvägs komit6; den 17 sammanträder ett extra ordinarie amtsformandskab för att vidtag: definitiva åtgärder) för att till regeringe! insända en anhållan, att hon ville hos stor tinget äska statsanslag till en jernväg frår Drammen till Laurvik; från Stavanger berättas, att utstakningen och beräkningen a den 8 mil långa Jiederbanan kunna väntar bli afslutade till jul, hvarefter möjligen kom munernas och enskildes aktieteckning skal kanna hinna så långt, att förslag om an läggningen väckes redan på stortinget å 1874; från Bergen ingår underrättelse, at den der tillsatta komitön för en jernbans Bergen—Kristiania fortsätter sin verksam het; i Solör framlade man för några daga sedan en uppgift på de tecknade bidragen till en eventnel sammanbiadningsbana mel lan Hamar och Kongsvinger, och i trak. terna omkring Mjösen byser man den säkra ste öfvertygelse, att anläggningen at hanor på ömse sidor oms den väldiga insjön blott är en fråga om tiden, när den skall ske; i i Kvikne är man missbelåten med, att Dovrebanan blifvit lagd öfver Röros och smickrar sig med förhoppningen, att byggandet af on parallelbana genom Kvikne omöjligt kan vara aflägset; i — men det är väl säkrast att sluta i tid, om man icke vill utsätta sig för att nödgas nämna nästan hvartenda bygdelag i hela Norge såsom petitionär till jernvägsanläggning eller åtminstone förbeberedande jernvägsandergökningar. Det är ett sådant begär efter jernvägsljnier, att man kunde tro, att värt ödsliga, glest he folkade Norge vore ett Belglen i mäångfaldigt förstorad skala, med en tät befolkning, en ntveckiad industri och obegränsade naturliga hjelpkällor till dennas: ytterligare uppdrifvande. Fager man ågrg af de före slagna banorna i förmare betraktande, kan man svårligen undgå att få intrycket att de mer hvila på sangviniska illusioaer äp på en nykter beräkning, och ehuru det icke ser ut, gom om man nigonustädes vore villig att låta sitt projekt ställas j andra klassen, skall dock förkållandenas egon befalianäp nödvändighet oundgängiigan medföra, att ett val måste göras bland desså många planer, så att blott några af dem upptagas till nt förande i en närmare framtid. När då om några decennier ordningen kommer till de nu minst lofvande af dessa planer, kan det ja hända, både att fjernvägstekniken har srhålljt en sådan utveckling, och att landets ekonomiska krafter ha så tilltagit, att man cke behöfver hyse pågon betänklighet för utt gripa sig an med dem, Bland dessa projekt, som man nu närmast måste käpna sig manad att ställa temligen ångt bort i framtidstankarnes rad, är det synnerhet ett, som genom sin ovanlighet ch djerfhet integer on ganska egendomlig plats. Det är planen till en jernvägsförbinlelse från det nordligaste Norge till Sverige ch derifrån vidare till Finland — kanske Lyssland, Sibirien, Kina — ja, i tanken kan aan ju sträcka ut jernvägsskenornas linie uru långt man vill, det kostar ingenting. sokaltidningarna i våra nordligaste landselar ha under de senaste veckorna ifrigt thandlat frågan, och det kan icke förnekas, tt de ha gjort detta med en kallblodighet ch noggrannhet och med ett rikligt andraande af faktiska förhällanden, som har biragit till att gifva ett starkare intryck af ela planens realitet, än man till en början unde vara benägen att medgifva. Ursprunggen var det meningen attsöka banans slutunkt vid den norska nordhafskusten, i Nordwnds amt; men på den sehasto tiden ha röter höjt sig för att lägga den längre i norr, 1ed utmynning i någon af Tromsö amts dalänkor, helst Salangen. Hvad man anför 11 förmån för denna riktning af banan är ufvudsakligeu följande: För det första inesluter Tromsö amt trots sitt nordliga läge idsträskta och at natnren rikt utrustade