Aftonbladet – 6 december 1873, sida 2

Eldsvådan i jernvågen och på Beckholmen. Af de meddelanden rörande denna eldi våda, dem vi varit i tillfälle lemna, hafva våra läsare redan erfarit, att vid densamma ett allvarsammare tillbud till en stor olycka förefanns, än som på lång tid hotat hufvudstaden, samt att den öfverhängande farans förebyggande till väsentlig del är att tillskrifva den raskhet, som på åtskilliga hotade punkter utvecklades af släckningsmatskapet. Viomförmälde redan i går, på grund af vår referents egna iakttagelser en sådan episod, den nemligen då man lyckades fk upp en sprutslang på det midt emot gafveln åf det brinnande magasinsskjulet i jernvågen belägna stenhuset, just idet ögonblick då eld utbröt vid takfoten å detsamma. Vi erfara nu efter hand flere sådana detaljer, och vi tro att det mod och den raskhet, som de omförmäla, väl må anses ha gjort samhället en så vigtig tjenst att de förtjena att komna till allmän kännedom. I synnerligt hög grad gäller detta om der roll, som servisen af flottans stora eller s. k. Galervarfsspruta samt norska skarpskyttegardets manskap vid tillfället spelade. Den nämnda sprutan, som stod under befäl af kapten A. Th. Cronhjelm, afbröstade efter ankomsten genast framme vid branden, men då man snart insåg att största faran ej hotade i jernvågen med dess svårantändliga skiffoertak, utan i äfventyret af en antändning af de i lä om jernvågaskjulen bölägna många trähusen, och då man hoppades att de efter hand ankommande sprutorna så emåningom skulle göra sig till herrar öfver elden i den egentliga jernvågen, placerades Galervarfssprutan sk, att. hon måd ain tillbringare vid jernvågens södra strand kunde fullt beherrska alla på motsatta sidan om vägen belägna hus, frår brandstället till sjön. Manskap af kanonierkåren, försedt med smäckra linor, placerades å taken för att genast vid första fara kunna få slangen påstucken och upphissad innan elden hunnit rotfästa sig, enär nan väl insåg att om detta inträffat, någon gräns för dess vidare framfart ej kunnat sättas. Oaktadt flitig öfverspolning med vatten från den kraftfulla sprutan, antändes af hettan och genom nedfallande gnistor flerfaldiga gånger de närmare elden belägna husen, men elden släcktes genast af varfssprutans vaksamma manskap, som vid utförandet af detta värf måste intaga poster på en plats — den breda öster om vägskilnaden löpande vägen — der icke allenast en högst besvärande rök framvältade, utan emellanåt med stormilarne oräkneliga gnistor yrdo fram, svedande kläder, hår och skägg. Vi ha jemväl hört de högsta loford uttalas öfver den djerfhet och vighet, som vid tillfället utvecklades af norska gardesskarpskyttekompaniets manskap, för att på hotade punkter förekomma eldens utbredning. Det berättas att flere man af kompaniet för närvarande äro sjukrapporterade till följd af skador ä ögonen 0. s. v., som de under branden ådragit sig. Om branden å Beckholmen meddelar oss fö ögonvitne följande närmare omständigeter: De stora upplagen af torrt virke, tjära, beck, hampa o. d., befintligt dels i; dels-omkring de lätta brädskjulen, erbjödo här rika brännmaterlalier, på hvilka lågorna fråssade med stor häftighet, och det syntes högst tvifvelaktigt om det egentliga varfvet med derå på stapel stående fartyg, om dockorna och Tjärhofvet skulle kunna räddas. Någon spruta på södra sidan om elden för att möta denna fanns ännu ej, ehurn här var en mycket vigtig motständspunkt, i följd hvaraf allt syntes blifva ett lätt rof för ellens raseri. Af enskilde personer och frivillige gjordes de största ansträngningar, för att hindra eldens utbredning till varfvet och de der på ä stapel stående fartygen; och ge: nom att öppna en bred gata mellan det brin.