Immventarier. (c. 4.) — Eldsvädai Jeravågen och å Beckhol men. Viomtalade redan i gäriett postskrip tum till en del af vår upplaga, att omkring kl 24 3 6, m, brandsignalertillkännagåfvo att våd eld utbrutit å Djurgården. Af eldoch rök peraren, som höjde sig från stranden i när eten af Allmänsga gränden, kunde man sluta att det var i eller invid den s. k. Djurgårds staden som eldsvådan uppstått, och enär vic tillfället blåste en stark nordvestlig storm befarades allmänt, att den nämnda, af trähus tätt bebygda och af en stor mängd familjer synnerligast af arbetsklassen bebodda stads delen hotades af tota ödeläggelse. Vi he emellertid nu glädjen kunna omförmäla, at oaktadt branden, genom att kasta sig öfre till Beckholmen, gjorde ett väldigt språng och erhöll en icke obetydlig utbredning, det så ytterst hotande tillbudet likväl icke ledde till annat än jemförelsevis obetydlig påföljd och att åtminstone iogen enda menniskobo ning blet lägornas rof, Förloppet vid eldsvådan, såvidt vi genom våra referonters närvaro vid branden ocl genom inhemtade upplysningar hittills kun nat erfara detsamma, var följande: I Stockholms nya jernvåg, belägen å Djur gårdens sydvestra udde, söder om den väl kända uppfartsvägen till Djurgården, son benämnes Allmänna gränden, finnas uppförde flere parallelt med hvarandra stående s. k resbockar för stängjernets uppställning, all vända med gaflarne mot Ladugårdslandsvi ken och med längdriktningen vinkelrätt mo! stranden af nämnda vik. Bockarne äro upp förda af trävirke och täckta med längt ut springande shkiffertak. Norrut, säledes å Allmänna gränden till, afslöts denna til jernvägen hörande massa af skjul dels aj ett närmast åt sjösidan upplfördt förrådshus af sten (förr Djurgårdsvarfvets mekaniska verkstad) samt i fortsätttning af detta och parallelt med resbockarnes linier, af ett skjul, omkring 250 fot långt och 50 fot bredt, uppfördt af korsvirke och bräder med fem rader svåra stenpelars emellan. Det var i nordvestra hörnet af detta skjul, förr begagnadt till materialbod för Djur gårdsvarfvet, nu till magasin för jerntråd, stål och garad koppar, som elden utbröt. Huron den uppkommit har icke blifvit och lärer svärligen kunna med fullkomlig viss het utrönas, men det antages säsom sannolikt, att det skett genom gnistor från de vid Allmänna gränden liggande ängsluparne, epär vindriktningen var sådan, att den mäste föra sådana gnistor ned emot det nämnda skjalet. Under den rådande stormen stod naturligtvis hela detsamma inom få ögonblick i brand, och eldmassan, piskad af vinden, vräkte sig i första rummet öf ver den närmast bredvid liggande raden at resbockarne, hvilken ocksä innan kort antändes, hvarjemte en jemväl till jernvågen hörande kontorsbyggnad af sten genom den starka hettan var utsatt för fara att antändas, och verkligen också ett ögonblick hade fattat eld i takrezningens nordvestra hörn, der plåtbeklädnaden å det eljest tegeltuckta takets vinkel blifvit så upphettad, att den antände underliggande bräder och takstolar. Det ögonblick, då detta inträffade, var i fråga om brandens vidare utbredaing ihögsta grad kritiskt. Hade vinden ä i fräga varande hus råkat i brand, hade det knappast varit nägon tänkbar möjlighet att förhindra det elåen derifrån kastat sig öfver till de bakom liggande trähusen i det af så dana tätt inpå hvarandra hopgyttrade qvarteret Kyrkogåråen, derifrån hade den med all säkerhet gått vidare till qvarteret Bergsklippan, och det är svårt att beräkna hurn långt dess härjningar sedermera kunnat utbreda sig bland byggnader och tränpplag längs Djurgärdsstranden, då dessa just äro belägna i den riktning som den härda vin den blåste. Att denna oberäkneliga olycka förebygdes, derför har man att tacka den lyckliga tillfälligheten att en spruta — vi tre att, det var Svea lifgardes — just i det nämnda kritiska ögonblicket blifvit redo att sättas i verksamhet, och att vågra raska karlar, som klättrat upp på husets tak, dit upphissade sprutans slang och, trotsande hettan och den under deras fötter frambrytande elden, applicerade vattenstrålen med den framgång, att den antända takresningen genast släcktes och sedermera skyddades mot vidare antändning, hvarofter i fräga varande stenhus stod der såsom en skyddsmur mot den bakom liggande trästaden. Af de ofvannämnda resbockarne blef åter endast en del af dem, som tillhörde första Jinien, afbrända. Enär nemligen desamma äro öppna underifrån och genom gängarne mellan dem lätt tillgängliga, så var det, så snart sprutor hade hunnit anlända till brandstället och kommit i verksamhet, icke förbundet med någon större svärighet att der blifva herre öfver elden. Men om sålunda på det ställe, der eldsvådan först utbrutit, dess härjningar icke erhöllo någon större omfattning och inskränkte sig till träskjulets förstöring och den obetydliga skadan ä resbockarne samt å de i skjulet förvarade metallerna, så fortplantade den sig deremot på långt afständ derifrän till en mycket ansenlig brand, hvilken dock, äfven den, aflopp jemförelsevis lindrigt i förhållande till de mycket hotande utsigterna och i betraktande af den massa brännbara ämnen, som funnos hopade på den plats, dit densamma förflyttade sig. Det var ä Beckholmeön, skild från Djur gårdsstaden af ett temligen bredt sund, och på en punkt, belägen 6 å 700 fot från den af eldsvådan hemsökta trakten i jernvågen, som en ny bran? utbröt. De, som besökt nämnda holme, eripra sig, att man ditkom mer från Dinrgårdsstranden på en hel smal träspång, från hvilken en oregelbun den gångstig, elastisk af der under tiderna: längd utrunnen tjära, leder ned till de! holmens sydliga udde anlagda skeppsdoc