Aftonbladet – 5 december 1873, sida 2

af spänd förväntan. Man kunde icke betvifla att en tanke af nytt och mäktigt intresse rörde sig i hennes själ. BSir, sade hon-hastigt, jag kommer för att tacka er för all godhet emot mig, Jag kommer, emedan det är ö6fverensstämmande med hedern, för att säga er att — att jag nu går min väg. k Går er väg! Hvad är nu på färde? sade Melmar orolig; kom med mig till mitt bibliotek, mademoiselle, och vi skola nog åter snart få allt på redig fot. Har den der lilla trollbytingen Patricia mu varit framme igen ? Desir6e inväntade ej det utbrott af tårar och förbittrade utrop, som icke ens en till ytterlighet drifven nyfikenhet, förmådde hos Patricia återhålla. Hon svarade hastigt: . Nej, nej ; det är icke Patrieias skull — det är ingens; — jag har fått underrättelser från mitt hem; ee känner dem redan, sir — ni vet allt! utropade den unga flic: kan. Min mor! Hon är sb fattig! — jag nödgades lemna henne och söka mitt bröd som guvernant; och ni — ack, ni visste hvem hon var, men sade likväl intet till mig! Övilkorligt kastade Desir6e en blick full af förakt på Oswald. Han satt stel och rak på stolen och och stirrade på henne, ömsom röd och blek — röd af sjelfviskt, vildt raseri, blek af blygsel; — icke den blygsel ett ångrande hjerta känner öfveren dälig handling, utan den lågsinnade blygkoln öfver att anslaget icke bättre hade lyckats. Men äfven i deuna stund — under det förödmjukande medvetandet att denna Nilla flicka hade genomskådat och föraktade honom, bröt hämdlusten, eller rättare sagdt ilskan i ett lågt sinne, fram hos den hycklande tillbedjaren. (Forts.)