kom upp från sjuksängen, meddelade hon ändå icke sin mor hvad hon hade fått veta. Den tiden skref man icke så fitigt till hvarandra som nu; madame Roche hörde icke af sin yngsta dotter på två veckor, — ibland icke på en månad, ty den tiden var Melmar nästan lika långt aflägset från S:t Onen, som nu ifrån Indien. Huru mänga qvalfolla tankar, hurra mycken villrådighet om hvad hön borde företaga sig, den så ovarsamt, under pratet vid skymningsbrasan, framkastade vigtiga upplysningen kostade stackars lilla Desirbe, kan ej beskrifvas; så ofta hon kunde, smög hon sig ut, för att ensam, undvikande allas sällskap, vid Tynes stränder grubbla öfver hvad som var att göra, och hvar gång kom hon till det resultat, att bäst vore att bida och se hvad framtiden hade i förvar. Sedan hon åter tillfrisknat, hade Oswald Huntley återtagit sin ton af beundrare, men Desires ögon läto icke längre bedåra sig af hennes vackra dröms bländverk. ÄÅlskat hade den unga flickan icke, ehurn hon i sin oerfarenhet måhända trodde så sjelf — hon håde blott varit hänförd af de sjutton årens romantiska drömmar — hon hade varit rörd till tacksamhet af den kärlek hon trodde sig ha väckt; hen besynnerligt nog — på samma gång som hon nu mera med förakt upptog Oswalds hycklade beindrar, drog hon sig med ovilja tillbaka för att icke genom något steg akada honom. Desir6e var med ett ord pinsamt sliten mellan två olika själsintryck — både som fransyska och som barn af madame Roche, skulle denna unga flicka helt naturligt lätt vara frestad att låta alltför mycket imponera på sitt handlingssätt. (Forts.)