nand alltmera intresserad deraf och betrakade med något af det nöje en deklamatör har af sitt auditorium, fra Marthas gestalt, ler hon satt och nästan vände honom ryggen, träget stickande på sin strumpa, mean skenetaf ljusen kastade en stor skuggbild af hennes mössa på väggen och armbågen rörde sig litet för hvar gång hon vände på stickorna, Cosmo märkte huru armbågens rörelser vid vissa punk: ter i hans berättelse blefvo mera oregelbundna och huru armen då och då alldeles hvilade och detta gladde ynglingen. Till slut föll sticksömmen ur hennes händer, hon sköt hastigt tillbaka stolen och vände sig till Cosmo med ett utrop: Desire; då är det hon som nu finns vid Melmar — tyst barn! — tala inte med mig nu — jag är lika viss derpå, som att vi tre nu sitta här — det är ganska säkert hennes eget barn! Och härefter slutade Cosmo sin berättelse med stor framgång. Han hade lyckats intressera sin mor och den sanningen började ändtligen göra sig hörd i hennes motsträfviga hjerta att liksom fru Martha sjelf, var äfven Mary af Melmar en fattig enka och moder till faderlösa barn. Etter ett ord af missnöje åhörde hon allt hvad som för Cosmo återstod att meddela; då sönerna sing emellan afhandlade saken satt hon under tystnad allvarsam och hörde på; då Patrick i ännu bestämdare ordalag än nyss, uttalade sin belåtenhet öfver att Cosmo var den som återfunnit den försvunna Mary, efter hon ännu fanns lefvande, så nickade fru Martha bifallande. Att hon tänkte på någonting, det sågo sönerna, men först sedan hon sagt dem godnatt, visste de rätt bvad det var. Barn! sade fru Martba och stannade