Åfven vå anse oss med några ord böra be möta ofvanstående artikel, ej just för at elgendrifva några deri anförda skäl och grun . der, utan för att dels protestera mot den I uppsåtliga eller omedvetna förvrängning al -I nägra yttranden i vår åsyftade uppsats för eli måndags, till hvilken insändaren gjort sig I skyldig, dels närmare bestämma vår egen I ståndpunkt i den omtvistade frågan. il Då förf. slösar mycket bläck och tid på att a I bevisa att rollförändringar vid de senare upp, förandena at Midsommarnattsdrömmen och 7) Hamlet varit nödvändiga samt genom anföI rande af några berömda namna ådaglägger -Jatt dramatiska teaterns repertoiri höst icke I varit värdelös, motsäger han härmed icke 3 I det ringaste af våra påståenden. Ty vihafva I lyttrat — hvad hvar och en som sine ira et ; I studio läser vår uppsats deri måste finna — t li förra afseendet att den samvetsgrannhet, som ryggar tillbaka för att låta hrr Elm-Ilund och Sundberg i ett par småstycken er-lsättas af möjligen mindre lämpliga sujetter lilla parar sig med den lätthet, hvarmed rollfördelningen i Shakspeares största dramer ,I verkställes.. Vi hafva hvarken här eller ) annorstädes i vår uppsats talat ett ord om I misslyckade försök att ersätta bortgångna I förmågor med nya och Aftonbladet har såIledes ej på minsta sätt tvätalat sig sjelft. IDA dessutom, såsom fört. sjelt påpekar, Ri I chard den tredje aldrig förr varit gifven och vi 4 Hamlet anmärkt åtskilliga af de äldre Trollinnehafvarnes olämplighet för sina resp. Tpartier, tyckes det vara klart, äfven om det ej vore uttryckligt utsagt, att vi ej afsett några rollförändringar utan rollfördelningen i sin helhet, Ej heller ligger i de anförda orden, hvad förf. der läst, något omdöme om att denna fördelning varit eller bort vara lätt, utan att den verkstälts med lätthet, hvilket här är liktydigt med lättvindighet, att ej säga lättsinne. Det har för öfrigt aldrig fallit oss in att förklara för totalt misslyckadt teaterdirektionens försök attersätta bortgångna förmågor med nya (förmågor?), ty vi hafva verkligen ej varsnat nå got sådant bemödande. Vi hafva visserligen sett en och annan ny sujett, men någon ny förmåga eller ens anlag till sådan var det i sanning länge sedan teaterstyrelsen kunde föreställa för allmänheten. Och häri ligger utan tvifvel dess största uraktlåtenbetssynd. Ingen kan begära att hon skall skapa snillen, men fordra kan man att hon skall vid vår första sceniska konstanstalt förstå fästa anlag samt genom kärleksfull vård och in sigtsfull ledning ytterligare utveckla dessa, Men hurn te sig härvid de verkliga förhållandena? Jo, på samma gång teaterns elevskola icke ger anledning till några förhoppningar, svikas till större delen de, hvilka åtskilliga yngre skådespelare vid sitt första uppträdande om sig ingåfvo, Attframdraga exempel härpå vore obehagligt, helst persone questionis ej alltid sjelfva äro skulden till sitt tillbakagående, men den verkligen konstälskande och tänkande delen af hufvudstadens teaterpublik känner dem nog. Man har förevitat, och måhända ej utan skäl, den nuvarande teaterstyrelsen att hon under sträfvan för tidens stora allmänna mål: kapitalbildning, låter teaterns materiel förfalla, såsom svar hvarpå den upplysning lemnats att man ämnar nedlägga 40,000 rdr på ett förnyande af den samma. Detta är godt och väl. Men än vigtigare är att den lefvande materielen, skådespelarekratf terna, erhålla tillräcklig omhuldan. Vihafva icke räd att gå förlustiga ett så vigtigt moment i den fosterländska odlingen, som den dramatiska konsten, derför att dess officielle vårdare ej hafva blicken öppen för dess rätta betydelse eller ej fatta sin pligt att stadigt hålla konstens unga adepter hennes höga uppgift för ögonen. Vi hafva ej heller påstått att öfver kungliga teatrarnes scen denna termin gått endast värdelösa styckem, utan att publiken underhållits med gamla, till största delen medelmåttiga stycken, ett omdöme, som de uppräknade goda författarenamnen ej mäkta jäfva. Deremot finna vi oss för ingen del tillfredsstälda af åberopandet af täta teaterbesök såsom ett bevis för de uppförda konstverkens värde. Eller kan väl fört. t. ex. med Timon af Athen i värde jemföra Den sköna Helena, till och med sedan hon utrustats med de kupletter rörande Helenas oskuld, som k. teaterns litteratör vid femtionde re-: presentationen i rollen inlade? Den förral gick dock, ehuru enligt kritikens vitsord om-: sorgsfullt uppsatt och väl utförd, endast fyral gånger för klent hus; den senare samtidigt sextiofem gånger för fullt. Den som härför, om icke tog allmänheten i upptuktelse, l: dock uttalade ganska allvarliga ord, var visserligen den gängen kritiken, såsom vi vilja minnas dock utan att röna något erkännande derför från teaterstyrelsens sida. Rörande anledningen till våra anmärkningar eller den upprepade inställningen af annonserade nya spektakel på grund af några sjukdomsfall, anser ins. troligt att, i fall rollerna i Kungarne på Salamis och Skådespelerskan tagits från hr Elmlund, skulle Aftonbladet gjort detta till föremål för klander, samt frågar om det varit lämpligt att i Föreningsfesten sätta en annan i stället för hr Sundberg, då denne på åtta dagar äter kunde blifva tjenstbar. Hvad den första frågan beträffar, eller hvad Aftonbladet under vissa förutsättningar skulle göra, kan ins, ej döma derom, och insinutationen att motivet för vårt klander skulle vara klanderbegär, kitslighet o. d. ursäkta vi honom samt skrifva på ett retligt och retadt sinnes räkning. Hvad teaterstyrelsen borde göra i senare fallet tilltro vi ej oss med säkerhet att säga, helst vi alltid kunna mötas med invändningen att vi ej känna till hur en teater arbetar. Deremot kunna vi säga attl den icke bort ånyo narra allmänheten genom att annonsera det nva spektaklet till i sär. !1