nina söner, men er egen mor kännen I inte. Jag! Nej, inte för allt i verlden skulle jag vilja taga ett grässtrå eller en dryck vatten som hörde henne till och jag känner mig tacksam för att kunna säga er båda att min Huntley är laird af Norlaw och behöfver inte för sin bergning stå i förbindelse till någon menniska i hela landet. Med deesa ord steg hon hastigt upp. Hon kände sig djupt harmsen och missnöjd, icke blott emedan Huntleys förhoppningar försvunnit som ett töcken, utan till en ej ringa grad äfven derför att arftagerskan nu var på väg att återkomma, Denna Mary Huntley, för hvars skull hennes make hade vårdslösat och förbisett sin hustrus ärliga, trofasta kärlek, nu hade hon äfven lockat ifrån henne den yngsta, mest älskade sonen och kom slutligen trinmferande för att bemäktiga sig let arf gom kunde varit Huntleys. Fru Martha bröt genom sin hastiga rörelse familjkretsen vid härden och gick tvärs öfver golfvet för att ur arbetskorgen taga strumpor hvarpå hon stickade, kom derpå åter till bordet och började med odelad uppmärksamhet och stor flit taga ihop med stick: sömmen, räknande maskorna i hälen med en ifver, liksom hon icke det ringaste brydde sig om den detaljerade berättelse som Cosmo, dertill uppmuntrad af Patrik, fortsatte. Men hon ähörde den likväl, Hade ej Patrick varit tillstädes och med sitt naturliga, goda förstånd lyckats afböja stormen, skulle måhända Cosmo och hans mor haft plågsamma minnen af denna afton; nu förmådde den äldre brodern genom en allvarlig, lugn blick och sitt uppmärksamma intresse för. hvad Cosmo hade att meddela, den sistnämnde att beherrska det missnöje han måhända annars skulle uttalat. Han fortsatte sin berättelse, blef sjelf efter