lt detta, i förening med den bittra ovilja mot Mary af Melmar, som hon aldrig mäkat — kanske äfven aldrig rätt bjudit till — utt öfvervinna, upprörde häftigt fru Martha. Jag har hört alldeles tillräckligt om Mary Mt Melmar, sade hon hastigt: under snart sagdt hvarje tid af min lefnad, har hon varit min plöga. Barn! vill du säga mig att lu lemnade mig och hemmet och det arbete som du här kunde hatt, för att söka denna vinna? Hvad var hon för dig? Och nu är in hemkommen för att berätta mig nyheten, iksom det borde fägnat mig högligen att hon är fonnen! Du vet hvar hon är, säger lu och hon vet att godset är hennes! Hvad jag med rätt kan fordra, är att du säger mig i hvad afseende detta skulle kunna ägna mig? Var tyst, Patrick! — är jag hennes mor, eller syster eller nära vän, för stt gossen här skall komma och hugna mig ned denne nyhet?Nyheten är föga glad, sade Patrick, som aj ärog il betänkande att låta sitt ansigte attrycka den ledsnad han verkligen kände; sföga glad för någon af oss alla, min mor, men i alla fall är det bättre att Cosmo återtunnit henne, än om en främling skulle gjort let, efter det ändå slutligen mäste ske. Fru Martha satt ett ögonblick tyst, liksom träffad af Patricks anmärkning. Nyheten föga glad! Jag förstår vörkligen inte hvad ni mena, sade hon stolt; shvad rör den saken oss? Skulle min Huntley velat Jägga sin hand på en annans egendom ? Låt henne komma i morgon dag om hon vill; hvad ha vi dermed att göra? Tron I att jag afundas henne Melmar och dess egor? Tron I att jag skulle velat se min son rikta sig på bekostnad af hvad som tillhör henne, som aldrig varit en vän till mig? Ni må förvärfvat kännedom om många ting,