Aftonbladet – 4 december 1873, sida 2

;enom pressen, och vi hafva mestadels lemat dem opåaktade, emedan de hade osäker ;rund och saomoftast snart vederlades. Annärkningsvärdare är, hvad nyss en raedde are från Berlin till WezerZeitung skrifrer .Times meddelare i Kjöbenhåvn, i hvilken man vill igenkänna en af Danmarks mest framstående och flitigaste publicister, och hvilken äfven står nära förbindelse med den danska regeringen, talar i ett af sina sista bref om den nordslesvigska frågan och styrker, att i henne ännn inga nya underhandlingar egt rum mellan Tyskland och Danmark. Han påminner i sitt bref om det samtal, som först Bismarck hade med det nordplesvigska folkombudet Kriiger, omtalar vår kronprins besök i Kjöbenhavn och kronprinsens af Danmark resa till Moskau och Wien och tror sig på grund af egna underrättelser kunna påstå, ett rikskansleren härnäst skall vända sig till lösningen af den nordslesvigska frågan. Såsom dansk hoppas han naturligtvis, att dena lösning skall utfalla helt och hållet till Danmarks förmån. Enligt hans åsigt måste Bismarck för möj: ligen uppkommande framtida förvecklingar göra sig vän med de tre skandinaviska latiden, och då Sverige och Norge äro eniga med Danmark deri,, att den danska delen af Slesvig måste till det afträdas, skall Bismarck sluta sig till denna åsigt. Denna Timesmeddelarens uppgift är grundfalsk. Förbindelserna mellan regeringarne i Stockholm och Kjöbenhavn hafva sedan Carl XV:s död mycket förändrat sig. Konung Oscar ären lika så stor vän till Tyskland, som hans broder en gång var Frankrikes och derigenom äfven Danrmarks tillhängare. Sin vänskap för Tyskland har den nuvarande konungen af Sverige redan på många sätt visat. Till och med den sista förordningen, att man i skolorna skall lära tyska i stället för franska, tillskrifver man nu konungen personligen. fren i sina politiska åsigter står konung Oscar på Tysklands sida, och till detta tarfvas ej. att Nordslesvig först afträdes. Som jag för öfrigt från väl underrättadt håll vet, skall konung Oscar hafva i Kjöbenhavn sökt minska de danska fordringarne och man skall förnämligast hafva honom att tacka för, att en närmning kommits å stad mellan hofven i Berlin och Kjöbenhbavn. Så långt meddelaren till Weser-Ztg. Vi vilja icke här ånyo framställa våra åsigter i: den nordslesvigska frågan. Men i en punkt tro vi oss vara bättre underrättade än den nämnde meddelaren, nemligen om den närvarande konuvgens af Sverige åsigter. Det är sant, att Öscar II, en fint bil: dad man, en vän och kännare af Tyskland och den tyska literaturen, icke delar sin broders starka förkärlek för det franska väsendet. Han hår städse värit äf den tron; att Skandinavien, redan med hänsyn till det ryska verldsriket, vore hänvisadt till att uppriktigt sluta sig till det stamslägtade Tyskland. Utgången af det sista franska kriget kan blott hafva styrkt honom i dessa åsigter. Sedan sitt tillträde till regöringön har han gifvit många vitnesbörd om sitt tyskvänliga sinnelag. Men såsom oafvislig törutsättning för ett rätt godt och förtroigt förhållande mellan Skandinavien och Tyskland stället äfven han, att det stora, mäktiga Preussen skall låta rättvisa och billigh;t råda gent emöt det lilla, vanmäktiga Danmark och enligt Pragfredens före skrift återlemnar den danska delen af Slesvig. Älven titan Pragtredeh äro danskar, norrmän och svenskar lika öfvertygade om, att af Slesvig åtvinstone den nordligaste delen icke utan en skriande orättvisa kan frånryckas det land och foik, dit det natur ligen hör. Meddelaren ömtålar sjelf, att konungen af Sverige intresserar sig för utförandet af Pragfreden med afseende på Slesvig, då han i Kjöbenhavn verkat för nedsättning af fordringarna. Han har utan tvifvel framhållit, ätt Danmark måste underkasta sig förlusten af sådana landsdelar, som Preussen af militära skäl tror sig böra hålla fast. Huru mycket för öfrigt denna förlikning, hvilken tyske sabelskramlare bruka håna, önskas af månge bland Tysklands mest insigtsfulle män, derpå må blott såsom ett exempel å:ergifvas, hvad Tysklands berömdaste strateg lär hafva yttrat: utförandet af art. V skulle vid ett krig spara oss en armekårs.