Aftonbladet – 3 december 1873, sida 2

bedröfvad deröfver, som i denna stund, Dertill finns ingen anledning, madame, sade Cosmo, hvilken alla dessa små känslosamma utrop träffade som små nälstygn, af sviken förväntan. Huntley fordrar ingen godtgörelse för hvad som helt enkelt är en rättvisa, Melmar är icke hans; detär ert. Detta yttrande, ehuru högsint och värdigt det än ljöd, dolde likväl, som vi redan nämnt en högst plågsam sinnesoro hos Cosmo Han kände sig retad af det tomma pratet att godtgöra Huntley med Maries hand ifall hon ej redan hade varit gift. Det var vis serligen en högst romanesk id6 och den klaraste företeelse af poetisk rättvisa, om den blott varit utförbar; som förhållandet nu var, behagade den icke Cosmo. Dessutom smög sig en annan föreställning, barn af hans egen inbillningskraft, inpå honom. Skulle icke måhända Desir6e, som ännu var ogift kunna anses som en lämplig ersättning för Huntley? Blott Cosmo tänkte härpå, rodnade han häftigt och kände sig ytterligt harmsen — ja, ännu vida mera än öfver den nyssnämnda planen. Den unge mannen egnade en högst ringa uppmärksamhet åt madame, Roche som mycket upprörd ömsom log och fällde tårar, ömsom yttrade sig med den lifligaste hänförelse om den stora lycka hon vunnit, om hennes vänners godhet och om Guds stora nåd. Cosmo stack händerna i sina fickor och hörde icke på henne; han var i denna stund ej längre en ung poet, fall af svärmisk rättskänsla och ädelmod. Det brittiska lejonets sinne började vakna has Cosmo Livingstone och han vände sig rt da mada Rock känslosamhet 2 med e J af bruten fortrollning, af missnöje med henne, med sig sjelf, ja, med hela verlden. Måhända hviskade någon liten ande iden