Aftonbladet – 2 december 1873, sida 3

med honom sjelf, så att ingen får något gagn af mitt slöseri — detta är mitt sätt att hushälla. Det goda, hvarom dn talar, skall i hvilket fall som helst alltid komma någon till gagn — lät detta vara din tröst, gosse — är någon förhoppning, som du har haft, besviken, så kommer ändå rikedomen! väl till pass i några händer. Men jag vet att man kan gifva allt — allt och ändå in: gen ha vinst deraf — att man kan kasta ut allt hvad man eger, och den, för hvilket gåfvan var ämnad, skall få skada, men inte gagn deraf. Se, sådan lott har en och annan här i lifvet! Cosmo kunde icke svara ett enda ord. Denna bittra teckning af en man, som förgäfves — ja, värre än förgäfves bortkastat sitt hjerta, var för ynglingen en föreställning, som han ej fullt mäktade realisera. Cameron var icke längre en yngling, kämpande mot den första ungdomens häftiga, men lätt besegrade lidelse. Han var en stark, ihärdig, inom sig sluten själ. Fåfängt, gagnlöst hade han offrat sitt hjerta, ett offer, som icke kunde skänka ett ögonblicks glädje eller lycka åt föremålet för hans kärlek, Andra tankar, tunga och fulla af grämelse, stredo också inom honom. Hans gamla betänkligheter emot att lemna sitt vindsrum och sina studier — hans känsla af synd i att för nöje och sysslolöga resor afbryta sitt påbörjade werk uti Guds tjenst, öfverkom honom ånyo. Bit ter måste väl i alla tider en fruktlös, en tillbakastött kärlek vara, men kanske voro dessa sjelfförebråelser ännu bittrare. — Hade han icke öfvergitvit det arbete, hvartill Gud kallat honom, skulle han aldrig blifvit satt i tillfälle att som nu offra sist hjerta åt den som aldrig ens såg eller visste hans gåfva.