Aftonbladet – 2 december 1873, sida 3

vän! — han är ju 1est? Jag ansåg det vara bäst att inte säga något om saken åt Marie. Cosmo kände sig litet harmseh; han kurde icke lida den föreställningen att Camerong hjertesorg var ämne för likgiltiga anmärkningar af dessa båda qvinvor — en misstanke som troligtvis var orättvis, men scm möjligen kunde förklaras af den -hewlighetefulla och deltagande ton madame Roche antog. Jag vet inte det är anledning att söga någonting alls, madame, yttrade Cosmo litet tvärt. Madame Roche var icke särdeles klarsynt, men hon genomskådade ynglingens missnöje och det allra finaste, lilla 1eendb8 syntes öfver hennes läppar. Hon hade icke en enda tanke på den smärta som sönderslet högländarens hjerta — hon kände i det hela ganska föga intresse för Cameron; hvad som aflockade henne detta leende var blott, för det första emedan Cosmos missnöje roade henne, och för det andra, emedan hon för ögonblicket erfor en qvinlig triumf öfver den kufvade varelsen: mannen, representerad af den med krossadt hjerta just nu afresta skotska gentlemannen. Klandra inte mig, min unge vän, sade hon och leendet öfvergick till sin hos henne vanliga ljufhet; skulden är inte min. Men tala nu mera med mig om de underbara nyheter som ni i gär hade att meddela mig. Melmar, min fars egendom, till hvilken jag var född arftagerska — sade ni att den var min — min? Jag befarar att jag har glömt det ordets rätta mening. : ES