Aftonbladet – 2 december 1873, sida 3

Cosmo sina reskamrater anträda sin hemfärd och sjelf befann han sig ensam qvar med det obehagliga medvetandet af en läng, ledsam dag på egen hand ien främmande stad. Han satt vid sitt fönster och såg huru ljusen, ett efter annat, släcktes och den första, grå dagningen smög sig öfver de höga husen. Nu glimmade första solstrålen på vindsfönsterna och mot vindflöjeln på madame Roches hus; solljuset återgaf ynglingens tankar en gladare färgton; han ville icke nu grubbla längre öfver Camerons besynnerliga afskedsord — han mäste slita sig lös ifrån detta ämne och i stället med all var söka uppfylla depligter som hans i tanklöst ädelmod åtagna värt ålade honom. Han, hvilken med en vandrande riddares brinnande håg oci nit, hade anträdt sjoa resor för att uppsöka Mary af Melmar, svängde sig på klacken denna kyliga vårmorgon med en oförklarlig motvilja och otålighet för att till åtlydnad af madame Roches skriftliga begäran, gå till henne. Hellre, vida hellre skulle Cosmo velat vara med Cameron under hans tysta oci snabba färd. : Då Cosmo anlände till. madame Roches bostad, hvilket han gjorde så tidigt han ansäg passande, träffade ban henne ensam, väntande på honom. Hennes ansigte ut tryckte en feberaktig oro, då hon kom honom till mötes. Jag började frukta att ni var rest, sade hon med ett mindre förbindligt leende än vanligt. Då jag såg edra vänner resa, sade jag till mig sjelf:.Denne yngling var blott mn budbärarare från föernas rike; han kom med ett sagolikt hopp, men nu är han åter försvunnen och ingen skall vidare höra något om honom. Jag är glad öfver att ni ej är borta. man er stackars, beskedliga