Aftonbladet – 2 december 1873, sida 3

är orsaken hvarför jag — inte i morgon, inför främmande ågon, men nu i gvällens tystnad — säger farväl, käre gossel. Vi äro för alltid vänner men inte längre umgängeskamrater — så menar jag, Cosmo. Nu är du hård emot mig, Cameron, sade Cosmo med ögonen fulla af tårar. Cameron svarade intet; han följde honom till dörren, kramade hans hand och sade blott god natt!s Medan Cosmo derefter sorgsen gick upp för trappan, der som Vanligt menniskor sprungo af och an under prat och skratt, återvände högländaren in i sitt skumma, kalla och ensliga rum, der intet fanns som tillhörde honom mera än plånboken och passet samt Baptistes räkning. Han log då han upptog densamma och började uppräkna pengarna för liqviden — en simpel, intresselös sysselsättning, nödvändig för det dagliga lifvet och på samma gång det bästa, döfvande medel för ett svidande bjerta. Cosmo, som icke med skäl hade att beklaga sig öfver att hafva drabbats af någon olycka gick till sitt rum, kanske mera tröstlös än Cameron och i sin inbillning förvärrande den sorgliga meningen af sin väns yttranden. Han var till den grad nedstämd. att han ej vårdada sig om att läsa, mycket mindre då att åtlyda innehållet af biljetten från madame Roche, hvilken bad honom komma och vidare förklara sina ord vid morgonens besök. För denna afton var Cosmo riktigt led vin madame Roche och vid allt hvad gom rörde henne. TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Morgonen medförde något drägligare känslor, ehurna ännu långt ifrån angenäma. Ganska tidigt, medan det ännu var mörkt, såg