Aftonbladet – 1 december 1873, sida 3

hejdades, de tvert vid åsynen at Cameron. som stod nere på kajen, ända invid dess kant och blickade ned i djupet. Hans höga ge stalt i den svarta drägten midt ibland allt det brokiga folkhvimlet, hans orörliga, mörka angigte, som strängt och befallande såg ned öfver kajdammen, i vågorna, som sqvalpande slogo mot muren, ingåfvo Cosmo i första ögonblicket en känsla af förfäran. Han hade denna sista stund. alldeles glömt sin vän, men i detta ögonblick vaknade hos honom vänskap och deltagande ånyo med en tillsats af den grufligaste ångest. Cameron! den guåfroktige, entusiastiske mannen, hvad var han i sin förtviflan på väg att göra? Cosmo stannade bakom honom, osedd och uppmärksam. Ynglingen visste knappt sjelt hvad han fruktade, han fann sin ångest oförnuftig, men ändå var det honom. ej möjligt att utan bäfvan se den orörlige gestalten blickafned i strömmen — att utan att darra föreställa sig hvad som mähända rörde sig i Camerons själ. Han var at en folkstam, hos hvilken stark förtviflan framkallar våldsamma mått och steg. I högländarens kdror flöt det sjudånde keltiska blodet; — Cosmo hörde sitt eget hjertas slag, der han stod, väntande hvad som skulle bända. Just i detsamma kom en af de qvinnor af hvilka Cameron plägat köpa blommor; då hon varseblef honom, gick hon fram med sin korg. Han talade med henne, han lyssnade på hvad hon sade, men med en så vild blick att Cosmos oro förduhblades; han hörde till och med Cameron skratta, då blomstersäljerskan räckte honom en vacker bukett vårblommor, dem ban utan tvifvel hade beställt ät Marie. Sedan qvinnan erbällit sin betalning gick hon, men mad en undrande och villrådig min. Då hon var borta, började Cameron plocka sönder de täcka, ljuft