Aftonbladet – 1 december 1873, sida 3

var en öfverraskning, som förvirrade honom, Cosmo gick, som sagt, icke hem till sitt rum; han skyndade i stället framåt S:t Ouens smala gator nedåt floden, eburu den målande och omvexlande scen han der hade framför sina blickar denna gång icke mäktade anslä hans sinne. Han såg utan att ohservera dem, flodbåtarne fastgjorda vid kajen; han såg de normandiska fiskarena och torgqvinnorna med deras höga mössor och karakteristiska drägter. de gammaldags husen med deras spetsiga gaflar, hela det främmande, rörliga, brokiga folklifvet — allt detta såg han för sina ögon, men det var ändock liksom hade det icke funnits till, ty midt i denna tafla såg han klart endast en gestalt — en gestalt, som på visst sätt hörde dertill och tog lif och färg deraf — Mary af Melmar! Men det var icke längre den ljufva, drömmande Mary från hans hembyggd; icke den upga, skotska flicka, som uppvext vid Tynes romantiska stränder, om hvilken han hade drömt uppe i Norlaws gamla slottsruin, som Cosmo hade återfonnit. Med en känsla af på en gång triumf och sviken förhoppning ilade ynglingen framät Seines solbelysta stränder; denna plats var det som hon tillhörde; den gamla, grå pormandiska staden med dess oregelbundna tsk och gaflar, öfver hvilka domkyrkan i medeltidsprakt reste sina höga, spetsiga tornspiror; floden med dess tunga, pittoreska farkoster och dess flytande badhus samt hela det rörliga, krokiga, vexlande franska lifvet, — detta tillhörde hon. Ja, hon var icke längre den drömda Mary af Melmar, en dotter af hans nordiska allvarliga, sköna fosterland; bon var madame Roche de S:t Martin, den sköna, gamla damen i S:t Ouen, Då Cosmos tankar hade hunnit denna punkt,