Aftonbladet – 27 november 1873, sida 2

ibland en lunta i öfvertryck, kallad An l: teckningar till katekesen, som lär använ jdas vid seminariet för bildande af lärarin-! nor, ega vi tyvärr blott alltför bedröfliga! skäl att ej betvifla de meddelade utdragens tillförlitlighet. Det är väl bekant, att ailvarsamma klagomål framställts öfver de läroanstalters: beskaffenhet, åt hvilka den vigtiga uppgif-l ten lemnats att bilda folkskolelärare. Man har bland annat med mycket skäl anmärkt, hurn vid seminarierna en alltför läng tid användes på ett half-teologiskt studium, under namn af kristendomskunskap, hvartill . höra inpluggande af ofantliga läroböcker il s. k. biblisk historia, utanläsning af psalmer m. m. Enligt den reglementet bifogade undervisningsplanen äro i det allra närmaste lika många uadervisningstimmar i veckan anslagna åt kristendomskunskap allena (16 timmar), som åt historia, geografi och naturkunnighet tillsammans (17), och två eller tre timmar mer åt först nämnda ämne, än åt svenska språket (13 eller 14 timmar i veckan), ehuru någon annan språkundervisning, som man vet, icke förekommer i seminarierna. Likaledes har man haft allt för väl grundade anledningar att beklaga, att vid vissa seminarier till föreståndare utsetts personer, hvilkas duglighet varit starkt ifrågasatt, men hvilkas mer eller mindre uppriktiga läseri deremot varit så mycket mera notoriskt. Om den läserianda, ärlig eller förställd, som bredt sig ut öfver lärjangarna, har man ock haft åtskilliga vitnesbörd, liksom de medel, hvarigenom hon främjas, belysas af den på vissa håll ej ogrundade farhågan hos lärjungarne, att vid slutpröfningen insigt och skicklighet i föreskrifna lärostycken kunna på ett vådligt sätt!motvägas af brist i det, som inom anstalten gäller för den rätta tron. Ser man slutligen på den från serinarii lärare utgångna undervisningslitteratur, så kan man omöjligen värja sig för en stark farhåga, att det är mer än illa bestäldt med kunskaperna och bildningen hos en god del at denna lärarekår. Några prof på den antydda tndervisniagslitteraturens beskaffenhet ha vi tid efter ånnan framlagt. Det skall ej dröja länge, innan vi komma att särskildt sysselsätta oss med detta ämne, hvarför vi nu nöja oss med att ha påpekat det såsom ett drag i taflan. Men till hvilka anmärkningar i afseende å tillståndet vid ifrågavarande läroverk man än kunnat äga skäl på grund af. föreliggande fakta, träda de dock alla i skuggan för den kristendomsundervisning, hvarom de af Handelstidningen meddelade utdrag satt oss i kännedom. Här är icke längre fråga om något vanligt mått af förvändhet i metoden, ej heller om en, låt vara hög grad af osmakligt läseri, utan om en råhet, som man väl kande tänka sig möjlig hos nyomvända vildar på Söderhafsöarte, men ej inom ett europeiskt samhälle med en redan gammal odling, om ett vanvett, som väl stundom plägar få gå löst, men som man ej bittills vetat sig kunna söka i någon kateder i verlden, samt slutligen om läseriets dumma spetsfundighet, bragt till högsta möjliga potens. Man frågar sig, huru detta är möjligt, och om det då ej finns en skymt af offentlig tillsyn öfver folkskollärare-seminarierna. Härpå svarar gällande seminarii-reglemente, att tillsynen öfver seminarium utöfvas af konsistorium å den ort, der läroanstalten är belägen, dels omedelbart, dels genom en utsedd inspektor, hvilken det åligger att följa undervisningens gång, — — — — i frågor, som angå seminarium, föreslå de åtgärder, som pröfvas gagneliga, hvarjemte han eger kalla rektor och lärare till öfverläggning rörande seminariets angelägenheter-, och skall konsistorium till ecklesiastikdeparte: mentet insända, efter hvarje läseårs slut, den af rektor afgifna berättelsen jemte eget utlåtandes. Och under så ordnade kontroller, med ett sådant initiativ ä inspektors sida. kunna nu frodas sådana förnuftslösa och af skyvärda missbruk, som den hädiska parodi på religionsundervisning hvaraf väre läsare förut fått en smakbit. Göres mer vitne behof, hvad domkapitlens inspektion i sjelfva verket är värd? Derom kan näppeligen någon ovisshet råda, att en inspektor skulle förmå, att på egen hand afhjelpa dylika ohyggligheter, eller att det åtminstone med konsistorii hjelp kunde gå för sig. Men låt oss förutsätta, att konsistorium och inspektor ej med bästa vilja i verlden skulle kunna åstadkomma rättelse, så är konsistorium af nyss anförda 2 i seminariireglementet hänvisadt att vädja till K, M:t. Konsistoriet har till pligt, att årligen till rektors bsrättelse foga eget utlätande, hvari K. M:t naturligtvis bör er hålla sanningsenlig underrättelse om undervisningen. Konsistoriet skall, när helst det icke eger att sjelft fatta beslut, göra anmälan hos K. M:t. Naturligtvis har det konsistorium, som skall utöfva dels omedelbar, dels medelbar tillsyn öfver det seminarium, hvarom här närmast är fråga, hvarken till K. M:t gjort någon särskild anmälan, eller i något sitt årsutlåtande meddelat K. M:t upplysning om tillståndet. Och då ingendera delen bort ifrågakomma, med mindre försök till rättelse strandat, är det tydligt att sådant försök ej heller gjorts, hvaraf vi ytterligare ledas till den slutsatsen, att konsistoriet och dess inspektor ej veta af hvad som är deras pligt att veta. Det är gifvet, sade vi, att till ecklesiastikdepartementet ej ingått behörig underrättelse, vare sig i ena eller andra formen,. ty derå skulle naturligtvis omedelbart ha följt lämpliga åtgärder. Det förundrar oss emellertid att departementet, som sålunda , har föga skäl att i denna del lita på stifts-, styrelserna, ej på annan väg vunnit känne-; dom om förhållandet. Ända sedan år 1864 finnes inom ecklesiastikdepartementet en särskild byrå för handläggning af folkskole-l; ärenden, och tillhör det den vid sagda byrå l, anstälde expeditionssekreterare att utöfvalcinspektion öfver läroanstalterna för folkbildningen, Att hans inspektion i hufvudsaklig mån afser seminarierna — som för öf-l4 rigt äro blott 9 till antalet — förefaller mer , än troligt, då ju för folkskolorna finnes ett par tjog inspektöror. Man skulle vilja föreställa sig, att den af Handelstidningen i juset framdragna kristendomsundervisninzen vid ett af seminarierna vore någon 1yss uppkommen nyhet, som derför hittills cunnat undgå vederbörandes uppmärksamhet; men detta antagande förbjudes af de pplysningar, tidningen meddelar, hvilka tyda pb ett redan häfdvunnet bruk (anteckninsarne gå öfver från den ene lärjungen till len andre). I de ytterligare utdrag, Handeistidningen(C iyligen meddelat, heter det: h De som mest mörda till själen äro: förildrar, lärare och vårdare, Så snart manje kall undervisa, är man utsatt för att blifvalk n själamördare. De lärare, som kommalb aed falsk lära, äro de värsta själamördare.t Ja, i sanning, om den undervisning ikri-Ih stendom, hvarom vi nu tala, kan ej en meralo uwäffanda dam fäöllag Vi ha pi länore trots! m V