Aftonbladet – 25 november 1873, sida 3

Den förflutna veckan var en lugn och stillsam vecka, något no vemberruskig, men för hvilket man icke med skäl kan fördöma henne, utan några elda vådor i hufvudstaden och äfven utan några häftiga valrörelser på samma ställe, stormig endast vid kusterna och på hafvet, men nästan leende midt i landet, Det är sådana veckor, som egentligen borde framför alla andra göras till föremål för, om icke lifliga skildringar, hvilket ks. te skulle falla sig något svärt och äfven något mindre öfver ensstämmande med grvntdragen at det skildrade men åtminstors för stilla betraktelser, hvilka dock patu:tvtvig ingen skulle ia När man. sitter ngnut i sitt hem, så a kakelögsbrasan -oms möjligt och ej snnat, hvilket gör det stilla t, vill ran gerna läsa om Ja t ser, och det skadar icke 4 dessa äro afen mindre lugn beskaffenhet, ja till och med att de äro aä uppskakande som söjligt. Sädant lifvar sinnet alldeles otroligt och gör att man finner det dubbelt aå nemtrofligt. Det är egentligen kanske för lugnti verlden för närvarande, under det novembersiormarne ryta. I fraaska nationalförsam lingen är man visserligen ganska liflig, men det stannar dock vid blotta ord ellar på sin höjd en hötande åtbörd. Något krigsbuller hör man ej af, kaappt så mycket som en enda liten tvekamp: med blanka vapen mellan en markis af högern och en medborgare af venstern. Man säger hvarandra ganska skarpa saker, och det bänder också att man sträcker ut armen, höjer handen, lutar halfva kroppen utanför talarestolen och skriker så mycket lungorna förmå; men dervid stannar det. När öfverläggningen är slutad, sitter man kanske belt lagat vid motståndarens sida på Hötel des Rservoirs och väntar med mycket tålamod på sin sole au gratin eller sin filet aux champignons, och om detta äfven icke är för ausat än att skaffa sig nya krafter till nästa öfverläggging, så är det ätminstone ganska fredligt för ögonblicket och vida mindre egnadt för en skildring, som är anlagd på att väcka deltagande vid dea husliga bärden i ett aflägset land, än om herrarno först hade gått afsides i parkou och vexlat värjstötar innan de satte sig till bords. Nej, det kan ej nekas, att vi haft veckor, som varit mer egnade för lifliga skildringar. Om än Mac Mahon också skulle hafva tått scakten för sju år, väcker ej heller det särde!es uppseende, fastän kanske ännu mindre deltagande, Man tröstar sig med att de sja ären karske kunna komma att få ganska korta månader, Hvad söm dock måbända fösvåsat mången, det har varit att grefven af Chambord, som man trodde hvila ut sig på Frobsdort efter ansträngningarne i Salzburg, helt plötsligt visat sig i Frankrika, ej långt från Paris, der han gästat hertig-de Luynes på slottet Dampisrre, Han lär ej kunna förmåvts att afsäga sig sina anspråk på kronån, säges det, och det förvånar oss alldelesicke.! Han är natur ligtvis fast öfvertygad om att brefvet om fasthällandet af de gudomliga rättigheterna banar honom. vägen till tropen samt att Frankrike blott afvaktar gynnande tillfälle för att komma och anhålla, det han behagade rädda det. Liksom på Chambörd för ett:par år sedan, har han nu på Dampierre hyarjös morgon frägat sin kammartjenare ed Guds nåde, om denne icke säge någon kotima, men det har varit särdeles tyst på Daimnpierre, tyckes det. Man har ej ens hört talas om att riddaren Demirgian sprängt fram på sin arabiska stridshäst och erbju: dit sig. avt föra Henrik den femte ginaste vägen till Paris. Dampierre är för öfrigt ett ganska an: genämt ställe, derman nog kän trifvas en väcker höstdag! Har man lemnat den må. leriska slötteqvarlöfvan af Chevreuse och vandrat förbi slottet; Mauriere genom byarne Sablous och Saint-Forgåat, sä kommer man till Dampierre, ett verkligen furstligt slott med vattengraivär och dammar, vackra gräsmattor och en utmärkt park, der man kan öfverlemnå sig åt de behagligaste funderingar samt midt i ensamheten göra upp! för sig sjelf huru man skall kunna beherrska verlden. Sannerligen det skulis vara sä otrefligt att nstyandra i Dampierres park öch drömma om gnld-och-gröna skogar, endast då och då störd af en bugande tjenare, guldsmidd naturligtvis och med puder i håret, hvilken ödmjukt, vi mena allerunder dånigst, anhåller att den lustvandrande och drömmande herren täcktes i näder vända sina steg tillbaka till slottet för att der smaka på den luculliska frukosten och höra för sig upprepas, att han är den mest beundransvärde furste på jorden och otvifvelaktigt äfven i månen, Sämre kan man hafva det. Det säges, ehurn vi naturligtvis icke kuuva gå Ii borgen för sanningen, att gref: vens af Chambord vistelse på Dampierre gifvit anledning till återupptagande af de afbrutna diplomatiska underhandlingarne om kröningshästen samt att detta för närva