Aftonbladet – 25 november 1873, sida 2

ped hvad hon köpt 1 sin egen lilla, nätta korg och då hon vänds sig om föratt gå hem, föll hennes blick på Cosmo som stod der helt blyg öfver att han blifvit ertappad med att betrakta henne. Hon log och böjde litet, helsande, på hufvudet, en ätbörd af igenkännande, som fulländade Cosmos förvirring, så att han knappt hade besinning nog för att taga af sg hatten. Madame Roche fortsatte sin gång och ham stod qvar och följde henna med sina blickar, Hvilken ställning, hvilket sätt att gå, bon hade! Så värdigt, så enkelt, så fullt af nöturligt behag! Cosmo kom i detta ögonblick att tänka på, att han förut blot: brde :ett en enda person gå som madame Roche. Var denna gäfva utmärkande för travskorna? Men bon var ju icke frauska, hon var engelska — nej, ännu bättre — hen var hang landsmaninna! Cosmo hade icke förut kommit att tärka härpå, men han kände sig glad häröfver; han tyckte sig haen säkrare grund att stödja sig vid, då han i inbillningen uppgjorde en liten roman öfver den vackra, gamla frung lednadsöden; Kanske var han icke heller så långt ifrån sanningen. Arfvingen af huset Roche de 8:t Martin, som revolutionen bade plundrat på allt — den ståtliga, gamla fadern — var måhända en emigranti England — der växte gonen upp; der vandrade hav i vårt frialänd och under dessa. sina vandriogar fängslades hang hjerta af den unga skotskans skönhet. Han förde sin brud öfver sjön till S:t Ouen, blatt för att med en fransmans glädtig: flyktiga, sorglösa öfvermod, föra henie me sig ännu längre bort, till fjerran läsder men icke ens alla mödor, försakelsör oc pröfniogar under dessa resor hade mäkta beröfva hennes kind dess fina rodnad, henne fot dess elastiska gång. (Forts.)