Aftonbladet – 22 november 1873, sida 3

mår ens under en mansålders träget arbet förvärfva en författningskunskap, som Pe bitter bristen på en dylik, systematisk hand bok. För att bringa reda i det ofantliga mate rial, som här är sammanfördt under namr af förvaltningsrätt, har författaren tagit en ny utgångspunkt, i det att han för de sär skilda afdelningarna — näringsrätt, politi rätt, finansrätt och hvad de vidare plägat kallas — sökt ett gemensamt föreningsband deruti, att hit hörande författningars innehåll hufvudsakligen utgöres af de reglor, efter hvilka de förvaltande myndigheternas verksamhet är ordnad. Om i följd af den så bestämda grundsatsen den del af i fråga varande författningars innehåll, som är af civil: eller kriminalrättslig natur, måst frånskiljas, så är deremot naturligtvis ingen: ting att invända från systematikens synpunkt. I den 1866 utkomna första delen afhandlas förvaltningens organisation (statsförvaltningen, riksdagens förvaltning, kommunalförvaltningen) samt embetsmännen (vilkor för anställning, förfarandet vid tjensters tillsättning, embetsoch tjenstemäns skyl3 I digheter, tillsynen öfver dem, deras ansvar, I rättigheter, afgång ur tjensten, pensionering). Andra delen, offentliggjord 1871, omfattar justitie-, civilsamt ecklesiastikförvaltningen, och den nyss utgifna tredje delen finansförvaltningen. Förf. har sålunda ordnat sin framställning af statsförvaltningen efter de särskilda regeringsdepartementen. Då emellertid, ehuru tre af de såluada angifna förvaltningsgrenarna ännu ej blifvit af förf. behandlade, arbetet tills vidare torde komma att stanna vid den punkt, dit det Inu hunnit, ligger skälet, hvad den väsent-lligaste delen af det utelemnade angår, uti Iden ännu sväfvande frågan om landtförsvai rets ombildning, dels — hvad utrikesförI valtningen vidkommer — i en omständigI het, för hvilken vi skola redogöra med författarens egna uttryck, för att dertill knyta en anmärkning. De till förvaltningsrätten hörande lagar, efter hvilka förvaltningens ; Jorganer skola handla vid utförandet af sina I! göromål, angifva antingen — såsom förf. UI ss. 4 framhåller — en viss regel, efter hvilken dan förvaliande mysdigheten skall gå till väga, eller en viss gräns för dess j verksamhet, inom hvilken densamma är fri jatt vidtaga de ätgärder, som lämpligast jleda till målet. Men för en af de sju förI valtningsgrenarna, nemligen utrikes förvaltj ningen — heter det vidare: II. 2 — sak: nas, till följd af denna förvaitnings natur, Idessa regler som angifva, hvilka ätgärder Jaf de till förvaltniugsgrenen hörande mynI digheter skola företagas, och någon annan gräns för dess verksamhet, än den som anIgifves gonom denna verksamhets föremäl, lär ej heller bestämd. I en framställniny af i Ide lagar, som reglera de svenska förvaltkan ningsmyndigheternas embetsätgärder, utrikes förvaltningen sälunda icke erhälla plats. Så lyda författarens ord, och vi locka ej, att de delvis ega ett faktiskt berättigande, men bestrida deremot, att detta ligger i sakens natur. Ty för en del af atrikesförvaltningens organer, eller konsulerna, finnas allmänna regler faststälda, hva dan ock förf. på sina ställen i andra delen haft ett och annat att säga om deras lagbestämda skyldigheter, och för en annan del, eller sändebuden och de vid beskickningarna anstälde tjenstemän, kunde och borde samma förhållande till en viss, ej oväsentlig grad ega rum, såsom det ock eger rum annorstädes. Det ligger ej i sa-( kens natur, utan beror blott af en dälig tradition, att en allmän instruktion saknas för dessa embetsoch tjenstemän, ehuru dess behöflighet flere gånger varit påpekad, ehuru man ej saknar inhemska föredömen frånr äldre tider (jfr 1809 ärs kansliordning), och ehuru i andra länder detsamma funnits nödigt och derför äfven blifvit i verket gatt. Hvad beträffar riksdagens förvaltning och kommunalförvaltuingen. hviikas allmänna organisation beskrifves, jemte statsförvaltningens, i arbetets första eller inledande del, hade förf. till en början ämnat att äfven åt de förra egna en speciel framställning, sidoorduad med behaudlingen af de särskilda statsförvaltningsgrerarne, men sedermera funnit tjenligare att på behöriga ställen för dem redogöra under och i samband med framställningen af statsförvaltningen. Från den senares anordning efter de särskilda regeringsdepartementen har stundom så till vida atvikelse skett, att förf. ansett sig böra på ett ställe sammantöra närslägtade ämnen, sälunda ej på ena stället omtala ett, på andra ett annat slags sawfärdselsmedel o. 8. v. Dessa jemkningar i planen synas oss hafva ledt till en större öfverskådlighet, än med en ytterst sträng formalism skulle Itit sig förenas, invändningar mot den uppställning, han valt, så torde det böra erkännas, att dessa nu kunna vara jemförelsevis lätta att göta, Bedan han uppmätt och kartlagt fältet, men mähända äfven derefter rätt svåra att undvika, ptan att i stället råka ut för andra, Det bör särskildt gämnag, act ett gadt sakregister väsentligen underlättar arbetets begagnande och i förening wed de noggranua hänvisningaraa till de författningar, hvil ikag innehåll i texten är bearbetadt, gör det till en säker ledare för hvem som ej nöjer sig med handboken, utan behöfver gå till sjelfva författningsurkunderna. Om Huslivet i Norge ved Eilert Sundt. (Kristiania 1873.) Åter ett nytt alster af en verksamhet som, så vidt vi känna, är i sitt slag en0 När förf, emellertid befarar många a