Aftonbladet – 21 november 1873, sida 3

Stackars, unga Hicka! Det vår ett hastigt, ett bittert steg från morgonens dröm om lycka och kärlek, till detta iskalla djup at bedrägeri, ränker och falskhet som pgapade vid hennes fötter, färdigt att uppsluka henne. För denn stand var det Wrede; grn och häftig Boin hennes Hättr, ati JÄRAde inom henne, Hön, så ärlig och omisståfik. sam; så riga förtroehdefull, hade blifvit Skymlad Belofi h Kycklad kärlek, en falsk vänskap! För hepvnes egöl skul: hade Desirge af husfadern blifvit varnad att icke nämna något om sin härkomst och om sin mor, För hennes egen skull! Och den Slnep ränksmidaren hade ieke med ett enda ofd IAS hellke föratb ätt hem viskte, hvem som var hennes mor, Öch om detta Hadö varit allt! Om intet annat hade förestått henne, än att tvivga Melmar nedslå ögonen af blygsel, att uppsäga vänskapen med Joanna och vända ryggen till det hus der de hade för afsigt att hålla hennelen neslig fången: skap — öm detta varit allt! Men Desirge Yred Bina händer ! en Ångest, vida djtipare än så, Bitter blygsel, vrede, ja ända till tankar på hämnd rörde sig i den stackars flickans bjerta, medan hon darrande af köld och sinnesrörelse, satt under trädet och vinter qvällen Breddg sitt mörker öfver henne. Hon tyckte sig nästan kunna se den föraktliga dragningen på Oswald Huntleys läpp, dö ban samma förmiddag och på samma plats fick höra att hon egde en äldre syster. Hade han nu stått framför henne, tyckte hon sig: haft både håg och kraft att stöta honom utför den igbelagda branten ned i Tyne för att sjunka under dess tunna istäcke — mindre falskt än han. Stackars liten ensamma och värnlösa främling, der hon satt i mörker och köld, med tårar fastfrusna i de långa, vackra ögonhåren, men