Aftonbladet – 21 november 1873, sida 2

sar, stycken af broderier, stycken af nästan alla slag kostbara materialier tillhörande en dams toilett. Det var en täck tafla, asken på mattan med dess brokiga innehåll, Desirbes lilla, vackra gestalt med eldskenet glimmande mot hennes mörka, rika hår; Joanna, visst icke vacker, men med ett uttryck af heder och ungdomlig ifver öfver sitt ansigte, der hon knäböjde framför elden, mot hvilken hennes röda hår skimrade som koppar; — och lugnt öfverskådade allt från sin länstol den gamla gumman med sin hvita halsduk och sitt förkläde samt det breda, svarta bandet kring mössan. Då Joanna efter en tund gick, blef taflan kanske ännu vackrare, ty Desir6e knäböjde då tankfull framför cldstaden, vände långsamt med sin ena hand hvad som fanns i asken, lyssnande till hvad den gamla sade, men försjönk allt emellanåt i sina egna tankar. Somliga af de der sakerna funnos här då jag kom till Melmar, sade den gamla. Jag tog dem då i mitt förvar, ty jag tänkte att måhända husets rätta dotter en gång ändå torde återkomma; — ser du, barn, denne Melmar var icke egentligen den rätte arftagaren. Hade allt gått som det bordt, skulle en annan framför honom tillträdt godset, men stackars vilseledda varelse! — hvem skulle velat söka reda på henne? Då var det som jag lade tillsammans allt detta skräpet ty jag tänkte som så: det skall måhända en gäng erinra henne om hennes ungdoms dagar. sHvem var hon? frågade Desir6e sakta; hon gjorde icke den frågan så att den kunde höras af den gamla gumman, hon frågade ej ens som om hon hade väntat på svar, hon sade de trenne orden sakta och långsamt, halthviskande för sig sjelf, men moster Sally