Aftonbladet – 20 november 1873, sida 2

nedslagna ögon och klappande hjerta. Den unga flickan väntade icke någon förklaring, hura kunde hon väl det? På detta sätt gingo de ju ofta bredvid hvarandra, men ovilkorligt blef hon tyst under det hon drömmande, med nedslagra ögon och en stigande rodnad på kinderna gick vid hans sida, Kanske sög Oswald det med välbehag; den unge arftagaren tyckte ganska mycket ora dylika situationer. De egde hela det roande, berusande, dramatiska nöjet af stunder, som kunde vändas till allvar, men som aldrig gjorde det; stunder, fulla af förväntan och raöjlighet, men som upplöstes i ett intet. Just vid detta tillfälle befanns Oswald synnerligt ömt förbindlig emot Desir6e. Han frågade om hennes familj, eller rättare sagdt, om henves mor, hvilken han, som det ville synas, hade hört nämnas och i sitt svar talade Desirbe äfven om Marie. Hvem är Marie? frågade Oswald Huntley. Har jag aldrig talat med ex om win 8yster? svarade Desirge, rodnande och leende, Er syster? — Jag vissteinte — stammade Oswald med en blick så kall och forskande att Desirbe stirrade på honom tillbaka öfverraskad, nästan bestört. Kanske har mademoiselle äfven bröder ? fortfor han i samma ton och betraktado henne skarpt. Om hon också hade bröder, — hvad ondt skulle det vara deri? Nej, svarade hon sakta. Stackars barn! hon kände sig helt bedöfvad af sin förskräckelse att hafva sårat bomom. Hon trodde det grämde Oswald att icke ega hennes fulla förtroende; ja, det kunde icke vara någonting annat som gjoråe hang blick så hård, hang röst så sträf. ; 4 (Forts.)