Aftonbladet – 19 november 1873, sida 2

gift och alldeles försvann, och hon skulle lika lätt kunnat rest till Frankrike som till något annat land. En vän till mig var hon inte, men jag hade ändock mer än tillräckligt reda på henne; jag har sett hennes por trätt och hört så mycket talas om hura hon såg ut, att jag inte kunde få den saken ur mina tankar; det var skälet — och måttligt klokt var det — för att jag tog den vägen i tanke att få te det der främmande barnet. Min mening var att folja gångstigen förbi Melmar, ehuru det huset och de menniskor som der bo, göra mig föga glädje att se; men lyckan var mig bevågen och jag mötte dem på vägen. Joanna och guvernanten?. inföll Ketty. Ja och 4nnu en till, svarade fru Martha, en ung man, den jag ansåg vara hu sets son, han som så länge har varit utrikes. Som en tok såg han ut med en stor kappa och svarta mustascher, men som Joanna kallade honom vid namn, var han väl brodern. Och det vill jag säga dig, Ketty, att antingen lägger hon ut snaror för den främmande flickan eller ock gör hon det för honom. Ketty log, men så svagt och henne olikt, att det ej var någon svårighet att finna huru föga detta leende kom från hjertat, Men fra Martha, som uppfattade allt från sin synpunkt, upptog äfven detta matta uttryck af munterhet icke rätt gunstigt. Du behöfver inte le, sade hon; en sådan sak är ingenting att skratta åt. Om ett af mina barn så blefve lockad och dragen. tror du att jag skulle vara hågad för löje? De äro inga vänner till mig dessa menniskor vid Melmar, men jag kan ej se enda sonen af ett förnämt hus kanske lockas i snara af en qvinna från främmande Jand och ha nöje deraf, Jag är förvissad