Aftonbladet – 18 november 1873, sida 2

sir6e att hon var fullkomligt tillfredsstäld af den förklaring hon erbållit och att icke den ringaste skugga fanns på Desir6es karakter; då hon emellertid favn detta steg till försoning otillräckligt och såg att den unga lärarinnan stod lika rak och stel, just som en liten drottning framför henne, tillgrep hon sina naturliga vVapen, vred sina händer samt började gråta och jämra sig öfver alla bekymmer hon hade för sin familj och allt obehag som Patricia föranledde. Och nu, just då jag hoppades få se Joanna göra vackra framsteg, kommer ett dylikt, olyckligt missförstånd och mina nerver äro alldeles förstörda, mitt hufvud värker och ni... ni reserls snyftade mrs Huntley. Desir6e blef rörd till medlidande, gick fram till -den sjuka, ordnade hufvudgärden och yttrade sin förhoppning att detta obehag ej skulle göra henne någon skada. Mrs Huntley tog tillfället i akt och fortfor att gråtande säga Desir6e små halft uppriktiga artigheter, med en skicklighet, den man ej skulle väntat af henne. Slutet blef att den, lilla fransyskan gaf vika och återtog sitt beslut att lemna Melmar; i dess ställe kom hon och satt bredvid mrs Hunt: leys bädd hela dagen och läste för henne, i stället för Patricia, som ej tilläts att komma in; vi nödgas tillägga att i husets nedra våning rasade en häftig storm öfver denna olyckliga varelses hufvud. Följande dag hade åter lugn inträdt. Patricia hölls vid sitt ram af hufvudvärk, Joanna var på det mest energiska sätt vänlig och kärleksfull mot sin unga lärarinna och mrs Huntley kom ned blott i afsigt att göra det trefligt för Desir6e. Stackars lilla Desirga! hon var så ung och i grunden så enkel och oerfaren att hon glömde all sin