Aftonbladet – 17 november 1873, sida 3

kar. Patricia, som en stund förut bade set Desirbe passera öfver bron och nu såg si bror i stor hast gå åt samma håll, tänkt att här kunde vara något af intresse at utspana. Ehuru dagen var ganska kall skyndade hon att sätta på sig hatt oc pelskappa, men var nästan färdig at ångra sitt företag, då hon befann sig pi den ödsliga skogsvägen, der foten oupphörlig halkade på förrädiska isbitar och intet an nat störde tystnaden, än det entoniga ljude af Kelpiefallet. Kunde de båda ha lemna Melmars område? Hvart hade de gått? On de ej träffats, skulle säkert en ef dem reda synts till. Patricia gick vidare, ehuru hen nes kinder voro blä och fingrarne röda a köld och ehuru hon krappt tyckte sig kunn: inandas den kalla, vinterliga luften. Slut ligen belönades hennes möda, då hon hörd röster framför sig. Ja, der voro de! De sire stod på vägen och såg upp på el trädstam, frän hvilken Oswald lösgjorde et stycke sammetslik mossa med små klocklika snöhvita svampar, fina och täcka som klom mor. Justdå Patricia kom fram räckte hen nes bror artigt fyndet ät den lilla fransy skan, Hans systers hjerta var färdigt at brista af förbittring, ovilja och ondskefaul triumf öfver att hon lyckats öfverrsska dem Oswald! Jag trodde du fruktade att vars ute i denna köld, började Patricia, Hven kunde anat att du var i skogen en sådar dag! Mademoiselle bör i sanning känna sig stolt; säkerligen skulle du inte för någor annan här hemma gått så långt. Jag är dig ofantligt förbunden, Patricia för att du underrättar mademoiselle härom sade Oswald. Man förkunnar ej gerna sin: egna meriter, Var det också för mademoi selles skull som du, stackars barn, har gjor en så lång promenad? Kom, jag skall för: