Aftonbladet – 17 november 1873, sida 3

dina systrar till kammarpigor. — Allt dett: kan hon göra, Oswald — och mera än så den stund som hon stiger fram, men nu för håller det sig sålunda, att hon är lika okun nig om detta senare testamente som du för en half timme sedan var det. Jag vet det men hon vet det inte. Hvad ville Oswald? Hvad tänkte han. der han gick af och an i biblioteket, icke längre elegant, lugn och med fullkomlig sjelfheherrskning; — blekheten på hans kind hade förbytts i purpur, ådrorna på hans panna voro uppsvällda, och kallsvett utbröt genom porerna. Med hätftighet gick har fram och åter, stötte våldsamt undan sto larna som stodo i vägen och knöt ursinnigt händerna; man kunde omöjligt se en större kontrast än mellan Oswald sådan han inträd. de i detta rum, och sådan han nu var. Hans far satt och bevakade hvarje, hans rörelse med en stadig, genomträngande blick, hvars makt sonen icke förmådde emotstå;— denne utbrast efter en stund med ängslig villrädig röst: Hvad ha vi att göra? Måste vi sjelfva gå att uppsöka henne och krypa i stoftet för hennes fötter? — måste viitriumt återföra henne till sitt arfgods? Detta är det enda, som hedern ålägger oss. Hvad är att göra?Kom ihåg hvad jag sade, yttrade Melmar med tonvigt på orden, hon vet intet. Den unge mannen kastade sig ned på en stol, gömde ansigtet i händerna och ntbrast i dämpade uttryck af harm och förtviflan, hvilka snarare ljödo som förbannelser och kanske äfven så voro. Derefter vände han sig åter häftigt till fadern med samma i vredgad ton upprepade fråga: Hvad är att göra? Oswald Huntley var icke utan heders.