Aftonbladet – 15 november 1873, sida 3

sådana summor på Oswaläs, tänkte hon, är det då icke synd och skam att hålla mig i spärrad här på landet? Patricia var fä dig att gråta af medlidande med: sig sjelf. Oswald bevisade sig emellertid vara en ganska angenäm sällskapsman och drog den Plilla familjkretsen omkring sig på ett sätt, hvarvid den ingalunda yar van, Hans mor satt uppe i sin beqväma länstol och var nä stan vacker ännu, med den fina rodnaden på sina kinder; för en enda gång saknade man till och med på bordet bredvid henne dep vanliga medikamentsflaskan, hafresoppan och den sönderskurna -apelsinen. Melmar stannade sjelf i salongen hela aftonen, yttrade sin belåtenhet genom ett och annat ohyf sadt gyckel med Jöanha oph skämtsamma anmärkningar åt mademoiselle sämt Iyssnade ganska uppmärksamt på hvad sonen herättade, ehuru han sällan tilltalade honom, Moster Sally hade dragit sin stol ändå intill mrs Huntleys och nyttjade flitigt sina lifliga svarta ögon, hvilka fos denna gamla dam i sanning tycktes dugå, icke allenast att se, utan äfven att höra med. Joanna satt på en pall vid sin morsfötter och gjorde brodern oupphörliga frågor. dn ende af sällskapet som höll sig skild från de öfrjga var Desirge, men Oswald Hantley försummade derför ingalunda att se på henne, eller att emellanåt med hvad han ig vände sig till den unge guvernanten. Han hade gad smak, denne unge herre. Det vackraste och mest sevärda parti af hela rommet var i hans ögon det lilla bordet med Desirges tråd och sax, den högröda sypåsen och den lilla stolen der hon sjelf satt och flitigt broderade med sina täcka, hvita händer; hennes nätta fina drägt, det mörka, glänsande håret, och det välbildade hufvudet som frilt af behag böjde mig Ofver arv