Aftonbladet – 14 november 1873, sida 3

SJUNDE KAPITLET. Det hade blifvit kallt och Tyne bar vic Kirkbride; all byns ungdom höll en muntei karnaval med kälkoch skridskoåkning, ja det nationella vinternöjet att kasta cur ling började redan vara ämne för öfver läggning. Ingen fanns dock vid Melmar som frestades att försöka om Tyne bar hade det ock varit lätt att hinna dess spe gelblanka yta nedför den hala sluttningen der alla träd stodo pudrade af rimfrost och buskar och mark voro liksom -glacerade Kelpie föll sparsamt med ett sakta, sor lande ljud ned genom ravinen, der alla gre nar voro behängda med klara ispiggår. So len stod högt på himmelen, men för ky lang skull egde hon icke kraft till mera är att smälta isen på en och annan gren, mer: än de öfriga utsatt för hennes strålar, och att göra gångstigen fuktig, der någon liten halffrusen rännil smög fram under isskor pan. Det var en frisk och klar dag och trots kölden voro Joanna. och Desire ute för att promenera i skogen. Medan de stodo bredvid hvarandra, nog granskande -en vacker mossa, hörde de fot steg, vände sig på samma gång om och sågo en herre komma gående ifrån bonings huset, Desirbes hjerta började slå fortare. ty den obekante måste säkert vara hennes landsman. Han bar en vid, blå kappa med stor pelskrage, hatt, som bestämdt var fran sysk, samt hade mustascher och längt, svart hår. Desir6e betraktade honom med frå gande blickar och med de små, hvita hän derna hårdt hopknäppta. Visst kom han med en en helsning från hennes mor! — Hennes förhoppningar ramlade dock med ens, då Joanna sprang emot främlingen och utropade: