Aftonbladet – 14 november 1873, sida 2

hvar är rätten, hvar rättvisan ? Högern i Frankrike kallar sig konservativ, vi venstermän äro radikala; hvitt eller rödt, pligt eller blodbad, se der den åtskilnad en af högerns rene, general Catbelineau, gjorde mellan oss ännu i går. Men kan man väl vilja göra oss oordningens män; är det skämt eller förtal? Jag tycker ej om att tala illa om mina motståndare, och jag känner flere karakterer inom högern, som jag djupt högaktar, men jag frågar på samvete, står Frankrike på hr de Broglies, hr Changarniers och de nios sida, på de hederliga männens, med ett ord sagdt, ty så kalla de sig? Nej, derom behöfver man ej spilla ett ord, det verkliga Frankrike är med Thiers, Lean Say, Laboulaye, Grevy, Jules Favre, Remusat, Casimir Pårier, och I svenskar kunnen ej misstaga er derom. Det finns intet parlament i Europa, som -icke skulle anse för en heder att ega dem, och jag vet ej, om man skulle vara synnerligen afundsam mot lyckan att ega hr Chesnelong, den ängerfulle republikanen, imperialisten, som åtrat sig, legitimisten af öfvertygelse, och så många andra, som jag skulle kunna nämna. Emellertid kunna venstermännen bli besegrade med 12 rösters majoritet, och vi ha framför oss det sorgliga perspektivet af 10 års makt, utöfvad af hr Broglie, en okänd, hvars förflutna bana är utan ära, och som icke har gjort Frankrike någon tjenst. Detta är, m. h., hvad som bedröfvar oss, vi ha sett honom vara i tjenst gedan den 24 Maj, och vi ha uppfriskat minnet af kejsardömets sämsta dagar; nu ha vi framför oss 10 år af denna regime i perspektiv; jag skyndar att tillägga, att jag ej tror det, men sådant är likväl lagförslaget; vi äro berättigade att hysa bittra känslor mot de män, som gålunda misskänna landets vilja, ty på två år har landet, då det blifvit ätspordt — det veta de — bland 150 val skickat mer än 130 republikanska representanter till kammaren, och ändock fästa de in: tet afseende på hvad som tilldrager sig, hvad som sker. Hvar äro revolutionärerne? Jag tvekar icke att säga, de äro de män, som icke vilja erkänna hvad landet vill, och som förmedelst en konstlad majoritet skapa en regering, som landet icke vill ha. Om en församling af republikaner skulle göra på samma sätt, hvilka beskyllningar skulle hon då ej få höra? Emellertid är det icke radikale, som öfva en sådan godtycklighet. Det är icke en gång republikaner; det är gräddan af den franska adeln, bildade män, ja till och med medlemmar af franska akademien och institutet. Häri ligger en religiös fråga, det får icke förglömmas. De politiska åsigterna stå i nära samband med de religiösa och teologiska. Högermännen äro uppriktige katoliker, och på samma sätt som deras religiösa utveckling är fullbordad, ty det katolska systemet är komplett och det finna ingenting att lägga till eller taga bort deri, på samma sätt ha de också i politiken ofelbara dogmer och ett system, som ej kan utvecklas. Huru många af dem ha icko erkänt syllabus såsom den yttersta gränsen för de menskliga samhällena! Hvad skall man vänta af sådana menniskor? Inför desso representanter, som valdes i sorgens dagar, då frågan gällde att underteckna en fred och icke att upprätta en regering, står det upprörda Frankrike, som icke vill veta af den förflutna tiden, utan begär att få gå framåt. Om detmöter detta hinder, skall det krossas, i fall det icke tager bort det, men det glutliga resultatet är ej svårt att gissa. De moderna idgerna ha spridt sig till landsbygderna, och vid sidan af en vidskeplighet, hvarom de nordliga länderna ej kunna göra sig en föreställning, finner man en gränslös otro; jag kunde nämna för er en viss stad i departementet Eure, der invånarne för tre år sedan afskedade sin kyrkoherde och nu lefva utan gudstjenst. Detta är onekligen bedröfligt, men hur vill ni väl, att fransmännen icke skola komma derhän efter den otyglade politiska devotion, som vi bevitna. Dot finns icke två kristna religioner, folkets och de lärdes, och den franska ungdomen bogabbar en gudsdyrkan bestående i pilgrimsfärder och syner för landtfolket, hvilken förvandlas till upphöjd spiritualism för den fina verlden. Man har framkastat många beskyliningar mot revolutionen, mänga brottslige ha blifvit utpekade, men jag frågar uppriktigt: katolicismen har i århundraden herrskat i Frankrike, det har till hans tjenst haft tusen sinom tusen prester, väpnade med det fruktansvärdaste vapen, trosläran, hvilka kunnat intränga i alla familjer och ha varit i åtnjutande af statens biständ, och likväl har detta land småningom förfallit i otro, eller också har det uppnått den yttersta gränsen af den löjligaste vidskeplighet, för närvarande är det att rof för de största söndringar — hvilka äro då de brottslige, må vi ej frukta att säga det: antingen pre sterne, som ej voro vuxne den princip, de försvarade, och som ej varit sin sändning trogne, eller katolicismens grundsatser, som ha frambragt vidskepelse och otro. Man skriker mot Voltaire, men glömmer jesuiterne, man angriper Renan, och man borde tala om Lourdes och La Sallette; dessa är det som dödat religionen i Frankrike, dessa är det som förhindra frihetens seger i Frapkrike, ty utan religion ingen frihet. Ni må icke vänta några nyheter för dagen af mig. Tidningarna och telegrammen skola fylla denna lucka; det är hellre de intryck, som händelserna göra, jag vill framställa. Vi ha i Chambords bref sett ett vackert svar till de ärelystne, och vi blefvo lugnade för ett ögonblick; nu är åter allt stäldt på spel. Vi önska blott en, sak: att det republikanska partiet måtte uppträda med fullkomlig moderation och fortfarande visa prof på den politiska klokhet, som det i någon tid har lagt i dagen. Men vi måste bereda oss på restriktiva lagar, på s.k. försigtighetsmått, men hvilka icke äro annat än förföljelseåtgärder. Jag slutar utan att tala om Bazaines rättegång; lyckliga de folk, som ej få inskrifva dylika rättegångar i sin historia. Hvarför ha vi icke i vår