Aftonbladet – 14 november 1873, sida 2

— Södra teatern gitver fortfarande Fru Angots dotter, operett i tre akter af Ch. Lecocq, ett arbete, som i många hänseenden framstår såsom undantag i sin genre och näst efter Theblomma tvifvelsutan är maöstrons lyckligaste skapelse. I sin stil håller Lecocq en medelväg mellan Adam och Offenbach, hans uppfinningsgåfva är riklig, stämningen deciderad och klar, rytmiken rask och lifffull, och om han saknar den äl: dre franska skolans naiva hjertlighet, är han också i det närmaste fri från den moderna parodioperans nära nog fräcka klatschmaner. Tvärtom utmärka sig åtskilliga ensembler för verkligt vårdad faktur och i orkestern förekommer understundom en öfverraskande vexling hos figuration och färgton. Men ger allt detta mycket åt de utförande, så fordrar det ock åtskilligt af dem tillbaka. Det kan ej nekas att denna operert är en kraftansträng: ning af teaterföreståndaren, då han på deko. ration och kostym slösat stora omkostnader, och af musikdirigenten, då han till ett slags helt lyckats sammanhålla krafter, hvilkas inöfning och bildning helt visst kräft synnerlig möda. Men dessa ansträngningar ha ej krönts med den framgång, de förtjena, ty endast orkestern är i någon mån tillfreds ställande, under det att de å scenen uppträdande solisterne fylla ej ens de billigaste förväntningar. Ett undantag härifrån är fru Bergström, hvars sceniska rutin och musikaliska skicklighet visserligen icke förneka sig i Clairettes parti, änskönt ej detta egentligen passar för hennes skaplyune och begåfning. Så mycket olyckligare lottad är Ange Piton, hvilken roll väl icke framställer den förträffliga typ, som Dumas d. ä. utarbetat, men likväl är en uppgift ofantligt öfverstigande de musikaliska och drar matiska krafterna hos densammas nuvarande, genombeskedlige innehafvare. Af Larivaudiere, teofilantropiens välmente uppfinnare, har man här gjort en temligen andefattig karakter, hvars framställare väl rör sig mera hjelpligt än hr Nordstrand, men i musikaliskt afseende är lika underhaltig. Något bättre uppbäras birollerne, relativt till åhörarens mindre fordringar, och körerne söka med nit och styrka ersätta den nyansering. som lyser genom sin frånvaro. Den vackra illuminationen i sista aktens framställning af Le jardin: de Calypso. har vunnit publikens lifliga erkännande.