Aftonbladet – 13 november 1873, sida 4

Imanträdande. Natlonaltorsamlingen Thar med stor pluralitet uppskjutit beThandlingen afinterpellationen om fyll: nadsvalen; de tidningar, som tillhöra Tvenstern, beklaga lifligt detta uppskof. BLANDADE ÄMNEN. Bidrag till djefvulens karakteristik. (Ur Tages-Presse.) Då menniskan — så utvecklar Buckle — började höja sig öfver den blotta djurÅ menniskans råhet, var den yttre naturen allena, icke längre nog för henne. Hon bildade sig relligiösa ider, skapade sig — alltefter sitt olika lefnadssätt — olika föreställningar om himmel och helvete och befolkade dessa med välgörande Joch illvilliga varelser ur sin egen fantasi. Båda slagen tänkte. hon sig och tänker sig ännu vildeni omedelbar vexelverkan med naturen och sitt eget öde; men öfverallt riktade man sin allla til den het mest på de onda väsendena och ställde till dem brinnande böner för att afvända deras fruktansvärda vrede, under det man mindre frågade efter de andra högre väsendena, hvilkas förnämsta egenskaper äro nåd, förbarmande m. m., då dessa i alla fall icke tillfoga menniskan något ondt. Judendomen har sin Jehova och den smädande, skadelystne Satan; Zendavesta har sin gode OrI mnzd och den med honom jemnstarke Ahriman, Jupphofsmannen till allt ondt, och de kristne såsom sådana — ut: n skilnad på nation — tillbedja Gud och en stor mängd helgon och frukta Diabolus eller djefvulen. Denne djefvul, somi hela kyrkohistorien spelar en högst intressant roll, vilja vi försöka att i några få ord skildra; men vi skola noga akta oss måla honom svartare än han i verkligher. i; . Under de tre första århundradena af den kristna tidräkningen var djefvulen endast ett andligt väsen, ett abstrakt begrepp, men i fjerde århundradet börjar han antaga en konkret gestalt och blifver snart ganska Mana Djefvulskroppen är i sitt ursprungliga tillstånd ännu mycket ful; hans gestalt är en sådan som ingifver vämjelse. Man tänke sig ett af fyra vinklar bildadt ansigte, omgifvet, såsom af en ram, af ett gult smutsigt skägg och med peer ögon, bred mun, eit eldgap, uppsvällda fotknölar och krokiga ben, och vi ha en temligen fullständig bild af den tidens djefvul, som nägra århundraden igenom helst gick och lurade omkring de lärde kyrkofäderne, hemsökte dem under bönen, vid deras fromma betraktelser, vid måltiden, i sömnen, med ett ord vid alla tillfällen, och marterade dem på det mest upprörande sätt, ända till dess de slutligen i elfte och tolfte århundradena hämnade sig på sin plågoande, i det de uti de -andliga komediernadegraderade honom till en listig bedragare, till en ömklig skälm, och sålunda gåfvo honom till pris för begabberi och åtlöje. I de andliga komedierna från denna tid uppträder, när djeflarne en tid bortåt drifvit sitt spel, i andra eller tredje akten vanligen Gud Fader med ett förfärligt långt hvitt skägg eller Gud Sonen i en munkkäpa och jagar dem till åskådarnes förlustelse fram och åter. Det högljuddaste jublet uppstod dock, när djeflarne ertappade, förlägne, utskämde och ilande tillbaka till afgrundspölen, stundom redan på flykten blefvo oense och började att grundligt piska upp hvarandra. Genom ett sådant systematiskt nedsättande blef djefvulen så d lerad, att till sluts hvarje gråtmildt helgon le någon makt-öfver honom. Denna underordnade roll måste emellertid ha stått i strid med hans karakter; han samlade sin kraft och försökte att genom ett oftare förnyadt uppträdande paralysera den og ringaktningen för honom, och, blifven klokare genom den smälek han måst lida i fulla 200 är, företog han sig att icke mera hemsöka teologerne i massa, såsom förr, utan endast här och der och i enstaka fall. I stället började han att egna sål. mycket mera uppmärksamhet åt det vackra könet och det är helt naturligt att detta måstel: behaga honom mycket bättre än de fromme kyrkofäderne, hvilka 1 sitt väsende alltid måste ha haft något pergamentartadt. Ä Sedan fjerde århundradet har han ändrat sig mycket till sin fördel. -Kulturen, af hvilken hela verlden får en anstrykning, har äfven sträckt sig till djefyulen. Hans ursprungliga vidriga gestalt har försvunnit. Han har nu den ståtliga gestalten af en blomstrande yngling. Hansl: kf ra förråder intelligens och vinner ökadt intresse genom ett drag, i hvilket skalkens fysioynomi skymtar fram. Hans drägt är mycket omsorgsfull, alltid modern och kavaljermässig (endast någon gång, när han är vid elakt ne, maskerar han sig såsom bock eller katt). : elst bär han en brokig sammetsrock, grå strumfä en i båda ändarne uppvikt hatt med fjäderuske och vid sidan en lång spetsig värja. SåIndg.rbar han sig RN såsom en elegant kavaljer för vackra fruar och flickor under deras arbete, på promenaden eller vid toiletten och är nog lycklig att pe sittangenäma yttre och sina fina manår alltid göra eröfringar. Efter en kort kärleksförklaring kommer han genast fram med erotiska förslag — och i fråga varande skönheters hädangångna skuggor må förlåta oss, om vi ifva sanningen äran och påstå, att han aldrig lifvit tillbakavisad. : ; Men detta var icke det vanliga sättet att göra bekantskap med afgrundsfursten; ty att komma sjelfmant var, enligt hans helvetiska majestäts bgendomliga uppfattning, en synnerlig nedlåtenhet, med hvilken han endast bevärdigade mycket vackra damer. Önskade en af naturen mindre or Evas dotter att träda i förbund med djefvulen, om hvilken man berättade så många älskvärda saker, så behöfde hon endast vända sig till en förtrogen, och denna förde henne bittida på morgonen i närheten af kyrkan, der äfven djefvulen infann sig i menniskogestalt och lät pre sentera den nya bekantskapen för sig. hvarefter förbundet provisoriskt afslöts.. Hade den för ljefvulen sålunda entusiasmerade icke någon bekantskap bland dennes väninnor (desanskyldiga hexorna), så behöfde hon endast gå till närmaste och bästa korsväg och der rätt vänligt inbjuda honom till afslutandet af ett kontrakt, hvilken inbjudning han icke dröjde att efterkomma. Så snart alla fromma själars fiende öfvertygat 2 om att den sökande uppsagt gemenskapen mi Sud och alla helgon, till och 60 sitt eget skyddsrelgon, afslöt han kontraktet antingen muntligen ler skriftligen — muntligen endast med sådana, iom icke lärt sig skrifva, men med bildade versoner endast skriftligen, och kontraktet måste ultid undertecknas med den sökandes blod. Djef 7alen gaf nu den nya medlemmen af afgrundsörbundet, som han lyckligt och väl undandrasit Guds nåd, en liten present t. ex. ett halsvand, ett perlgarnityr, en virknål eller någonting lylikt, eller också — ifall den nya acqvisitionen jar en fattig qvinna, som icke hade någon anrändning för sådan granlåt — någonting för inshållet, t. ex. smör, fläsk, rökt kött m. m. Äge har han aldrig lagt i hushållsförrådet.) en såsom djefvulen. var en lögnare från besynnelsen och icke blef beståndande i sannin.en, gick han äfven vid kontraherandet bedrägigt tillväga, i det han t. ex. ändrade de konraktsenligt bestämda talen till sin fördel, beäknade terminen oriktigt o. s. v. Hos gamla vinnor hade han nästan alltid framgång med e skälmstycken; men de mera intelligenta är ågo of upp med krångelmakaren och omintetjorde hans knep. Så le t. ex. en ung en-lje elska på 1600-talet förskrifvit sig åt afgrundsirsten endast för så lång tid, som denne troget ppfylde de af henne uppstälda vilkoren. Punkdetta kontrakt äro ganska intressanta; Re TE VIN må hå rr