Aftonbladet – 13 november 1873, sida 3

nm I OO OO MH mm jen är så ensam! Jag tänker inte alltid derpå — men jag har så länge och ofta önska att få komma hit. DÅ måste ni komma oftare, svarade Ketty, hvilken ovan vid alla patetiska tal icke rätt visste hvad hon skulle säga. Jag kan inte komma ofta, svarade De sir6e sakta, men låt mig bara denna lills stund få sitta hos er och glömma alla de andra — blott tills Joanna kommer. Ack der är hon redan! Och den lilla fransyskan höjde på axlarns och sprang till fönstret för att titta ut sam! kom lika hastigt tillbaka och tog med er ätbörd full af behag Kettys hand och kys ste den. Ketty var öfverraskad, bestört. rörd. Hon förstod icke rätt den lilla syd ländskan -och rodnade, ehuru de läppar, som vidrört hennes hand, blott voro en flickas, Men innan hon ens skulle hunnit yttra nå got, hade Desir6e åter sprungit upp och stod leende framför henne och blinkade några gånger hastigt för att skaka bort de nyckfulla apriltårarna från sina långa, mörka ögonhår. Hon var mycket ung, mycket vacker och mycket graciös. Ketty Logan kunde, som sagdt, icke förstå den lifliga. lilla fickan som blixtsnabbt och likväl så synbart ärligt kastade sig från det ena in trycket till det andra, men hon kände sig rörd och intresserad. Joanna kom nästa ögonblick in och dermed blef det slut på alla förtroenden, Joanna var högljudd i sin harm öfver Patricias sjelfviskhet och gjorde skarpa jemförelser mellan trefnaden i prestgården och otrefnaden vid Melmar, hvilka yttranden Dösiree, till Kettys förvåning, förstod att skickligt leda, mildra och slutligen bringa till tystnad. Det blef slutligen för dem alla tre ett ganska trefligt, litet teparti, men då Ketty Logan på qväl