tycker äfven om den gamla ladyn, som de kalla moster Sally. Detta bestämda upprepande at föremålen för Desirges tillgifvenhet roade Ketty, som hade varit halft rädd att få höra en vanlig guvernantsklagan öfver den familj der dessa unga fruntimmer vistades. Tycker ni om att vara så långtifrån ert kem ? sade Ketty. Om jag tycker om det? Desirbe blef på en gäng helt upprörd. Jag skulle helst vilja vara hos mamma, — men huru kan ni fråga mig? — vet inte ni det heller? Jag har inte någon mor, svarade Ketty mycket lugnt; gostar äro alltid ifriga att få lemna sitt hem och flickor med, ibland. Vet ni att Cosmo Livingstone, som ni såg i Edinburgh har rest utrikes utan den ringaste anledning, btminstone så vidtjag vet; och hans bröder ha båda gått ut i verlden för att förvärfva förmögenhet om de aå kunna, — och mina emå bröder tala också redan om hvad de skola göra då de bli stora; de vilja alla ut ifrån hemmet. Här 1 landet tala menniskor alltid om att förvärfva förmögenhet. Jag skulle också gerna vilja göra det, geede Detiree, men jag vet inte huru det skall tillgå Flickor förvärfva aldrig förmögenhet, sade Ketty och log. Men hvarför inte? utbrast den lilla guvernanten, jag önskar att jag kunde det, — ja, ganska reycket, eburu jag inte vet hurn det skulle kunna ske. Här vid Melmar har jag tjugu pund om året. Hvad skulle ni företaga er, om ni inte längre egde någon far och hade att sjelf arbeta för er utkowmst? Ketty steg hastigt upp från stolen, synbart orolig. i Tala inte så -— ni skrämmer mig! sade hon med en känsla af ångest. Jag harju