mor i ungdomen hade sett och ännu väl erinrade sig. Ja, då är ni ju till en del skotska; ni är inte helt ech hället fransyska! sade Ketty och blef litet mera meddslsam. Är det länge sedan er mor var härilandet? — Är hon nu i Frankrike? Kommer hon ej tillbaka hit? Desire skakade på hufvudet. Jag skulle vilja vara rik; så rik att jag zunde köpa detta hus och föra henne hit — jag älskar detta hem, utropade den unga flickan. Ett litet moln lade sig öfver Kettys ansigte. Hon kunde ej lida att höra talas om att hennes barndomshem en gång skulle öfvergå i andras händer. Det var henne förnämligast derför svårt att töla, emedan hon med ångest och oro hade börjat finna att hennes far åldrats mycket under det sista året, att han kände sig mera frusen då vinternikom, än förr och att de gamle af byns invånare skakade på hufvudet hvar gång han gick förbi deras dörr och sade att det började luta utföre för kyrkherrn, Detta hus kan aldrig få köpas, sade Ketty helt kort; ja, så kort som om dessa ord hade varit henne svåra att uttala. Här är det inte likt Melmar, sade Desir6e. Jag vill ha luft och sol men ingendera af dessa två kommer in i det stora haset der. Jag kan inte andas der; huru menniskor kunna göra det förstår jag inte. — Men de äro ju mycket vänliga menniskor, invände Ketty hastigt. Desir6e lyfte sina mörka ögon och såg henne rätt i ansigtet; men Ketty var sysaelsatt med sitt arbete och mötte icke blicken, oanna hyser tillgifvenhet för er, sade Desire, och henne tycker jag om; jag