naren att återlemna den för mindre än 8 rdr. — Haruvida egaren fann för godt att för detta pris återlösa sin kastrull, visste ej berättaren. — QOförmodad lycka. I fjor somras, berättar norska tidningen Westmar,, bodde i Bamble socken en äldre man, som befann sig iden ytter. sta fattigdom. Han figurerade väl som egare af en liten jordegendom, men den var intecknad öfver takåsen och mannen hade dessutom annan skuld. Han hade på flera år ej kunnst betala skatterna i rättan tid och svårt hade han äfven haft att göra det i orättan. Hos handlande eller på auktioner hade han ingen kredit, ehura han ansågs för en hederlig och duglig karl. Med exekutioner och utpantningar var han icke obekant. Egendomen bar spår af fattigdom och husen voro förfallna. Maunen var sorgbunden och hvad han tog sig för gick långsamt ur händerna på bonom. Detta var i fjor. I år bor mannen på samma gård, men icke i ssmma omständigheter. Från att vara en af häradets fattigaste karlar är han nu, på ett undantag när, dess rikaste kaxe. Och det vill icke sägs så litet, ty det finns välmående folk i Bemble. Så visst som Simon Arnoldsen i Ödegaarden — här ba vi både mannens och gårdens namn — i fjor icke apsigs ega spik i väggen, är han i år en karl på sina 20 000 specier, ja, kanske sina 50.000. Förklaringen på denna gåtfulla förändring i hans vilkor är lätt att gifva. Simon Arnoidsen har en fullväxt son, en stillsam, tänkande ung man. som gick och tänkte på hvad som kunde öras för att förbättra fadrens omständigheter. en lilla gården hade go jord och både åkeroch ängsmarken var rik: men det förslog dock ej, ty gården var för.liten och fattigdomen för stor. Då började den unge mannen undersöka egendomens fjellgrand. et slog till spanns. Han fick strax reda på rika apatit-anledningar (mineral, bestående af fosforsyrad kalk). En del af dessa äro sålda till bergverksegaren Dahbll härstädes, en del till köpmän i Brevig och trakten deromkring. Dessa köpte tidigt och derför billigt. De köpta fälten sägas representera ett kapital af omkring ett par hundra tusen speciedaler. Den köpesumma, som Simon Arnoldsen fick för dessa redan i fjer sålda utmål, var. som sagdt är, ringa, men han betingade eig derjemte 36—48 skill. pr tunna af den apatit, som producerades, och denna afgift bildar en årlig inkomst som icke är obetydlig. För ett par dagar sedan sålde han till en firma i Kristiania ett fält för 20,000 specier samt mot 200 specier i årlig afgift. Och ännu har Ödogasardens lycklige egare apatitfält qvar att sälja. Hvad han får för dessa, hur ncket de äro värda och till hvilket kapital den lifla gåråen till slut af köpare och säljare kan stiga upp, derom kommer denna apatit-sagas senare afdelning. att gifva upplysning. — Men nu motsvarar -Ödegaarden ej längra sitt namn; den är förvandled till den minst öde gård i Bamble härad. Hvimlet af folk der — och med ur främmande nationaliteter — är stor och i ständig tillväxt, och dånet af grufskott, slamret af borrsläggor, vaktkarlarnes rop, isslan; det från de fram och tillbaka farande kärrorna är ännu större. För resten flyga skärtvor af apatit och gråsten omkring i luften, så att det är lifsfarligt att komma den förra Ödegårdenpå nära håll.