ska, emedan hon sjelf var född i Frankrike, rodde mr Huntley, att ju mindre som talales om saken, desto bättre var det; kanske borde hon icke ens tala mycket derom med Joanna; det kunde lätt skada hennes utsigter för framtiden. Med denna faderliga förmaning lät Melmar Desirbe gå, Då hon var gången, började han försigtigt spana ute i korridoren efter någon anan person, ehuru han hade tagit sina försigtighetsmått för att ingen skulle kunna lyssna. Det var Patricia, den lilla, fina damen som han hade sina misstankar på, och med skäl, ty hon brukade smyga omkring i dessa iskalla passager och stanna på stengolfven och i draget vid alla möjliga, halföppna iörrar, för att olofligen förskaffa sig upplysningar. Då Melmar hade stått på lur några minuter, fick han ganska riktigt se henne försigtigt komma ut från ett skräprum bredvid biblioteket och med två steg var han in på den lilla frusna, smygande figuren. Han brydde sig icke om att hans hårda grepp gjorde hennes stackars, magra axlarilla och atthon hackade tänderna af köld, utan drog henne in i biblioteket, der den gråbleka skymningen föga förbättrades genom den halfslocknade elden på spiseln. Väl inkommen, började Patricia försvara sig och förebrå fadern för hans grymhet. Han tystade henne dock genom en hotande åtbörd. Kom jag på dig, nu igen? sade Melmar; hvad djefvulen har du med mina affärer att göra? Kommer jag nägonsin öfver dig Jå det finns något att utspionera så skall jag aga dig, du lilla, elaka trollbyting! tig bara och hör hvad jag har att säga dig. Får jag höra ett enda ovänligt ord mera emot denna guvernant — hon må vara eller inte vara fransyska — eller om du bjuder till att förtreta henne, som jag vet