gar efter hvarandra på gamma sätt. Härunder erhöllo vi inalles 12 flaskor öl, 2 flaskor rödt vin, 1 flaska pepparmyntsvatten, några flaskor medicin och 4 flaskor ättika. Men hvad var detta för sju personer, då vi endast en gång under hela tiden erhållit regnvatten, och då endast samlat omkring en half flaska pr man? Af ätbart påträffade vi tre dosor å 6 skålp. preserveradt kött, vidare några stycken saltadt, men helt och hållet af pretroleum genomdränkt kött; men hvad hjelpte det — det måste dock förtäras. Äfven hade vi emellanåt ätit af det i Golfströmmen påträffade sjögräset. Städse hade jag dock varnat för att dricka saltvatten. Jag åtlyddes villigt, fastän tungan var fasttorkad i munnen. O! den var förfärlig denna törst! Hungern försvann och man kunde knappt nedsvälja något — endast dricka! Vårt hopp om att blifva upptagna af något fartyg försvann mer och mer. Fartyg kommo visserligen inom synvidden och man måste obetingadt hafva sett oss, ty vi hade å fockmasten uppsatt en 26 fots hög stång med vidfästa 3 flaggor; men man gjorde ingen min af att rädda oss. En afton styrde en skonert rätt ned på oss. Det var något före solnedgången, och skonerten var endast 2 å 3 engelska mil aflägse från oss, då den plötsligt vände. Allt vårt hopp var då ute. Våra krafter försvunnc så småningom. Man såg det på hvarandra, man kände det sjelf, att det ej skulle töfva så länge med lifvets utslocknande, helst som kajutvakten Roggensack, liknande ett skelett, den 8 Sept. uppgaf andan. Vi sänkte honom i hafvets djup. Två dagar derefter afled båtsman Jochumsen och ytterligare två dagar derefter matrosen Mickel: sen, alla tre ett offor för hungersdöden. Den 11 Sept. vid dagbräckningen sågo vi ett skonertskepp, efter utseendet en amerikanare, styra ned på oss. Men det närmade sig oss endast på 2 engelska mils afstånd och derpå seglade vidare, utan att taga vidare notis om oss, ehuru vi ströko flaggorna ned och upp. Straxt derefter kom ett annat fartyg i sigte, det var en skonert. Vi trodde knappt våra ögon, då den, styrande rakt ned på oss, utsatte och bemannade en båt för att afhemta oss. O! den glädje, vi kände, var obeskriflig. Vi lyckades nu, jag och de fyra at min öfverlefvande besättning, att komma ombord till skonerten. Kaptenen och hans folk gjorde allt möjligt att vederqvicka oss. Vi voro så svaga, att vi knappt kunde stå upprätta. Omåttlighet under dylika omständigheter skulle hafva medfört döden. Skonerten var en spanjor, hemma på Majorca, lastad med socker och kaffe samt från Portorico destinerad till Vigo. Hade han kommit en dag senare, hade han säkerligen endast funnit våra lik. Man är skyldig denne ädle spanjor sin fulla beundran öfver hans menniskokärlek, då man besinnar, att ombord å skonerten fanns mycket litet af proviant och vatten. Det oaktadt lemnade han ej de skeppsbrutne i sticket. — Ståtliga namn. Nerikes Allehanda berättade häromdagen, att en ung förhoppningsfull Nerikestös i dopet erhållit namnet Hanna Gambetta och efter den betan har den ena befängda namnbistorien dyktupp efter den andra. ISkåne afled för ett par år sedan en ung dam med namnet Åberta Ägir Östgöta och i Westergötland skall någonstädes finnas en pojkbyting med namnet Per Venus. Men allt detta är blott småsaker emot namn, sådana som Oluvia Ganskefloria Gabhbrilura, Andalusia Vanadis Eleutheria Minerva, som skola finnas i Bohuslän. En gubbe på Dal trodde sig mycket fägna sin gudlige prest med att låta döpa sin dotter till Hosianna, hvilket ock slog in. Men sedan en gyckelmakare inbillat vederbörande, att Hosianna var karlnamn, emedan i bibeln står: Hosianna Davids son, blef oro i lägret, hvarefter presten, som i Lund blifvit filologie kandidat med ett betyg, i dopboken raderade ut Hosi, så att blott Anna stod qvar. Då soldaterna arbetade vid Göta kanal, lät en korporal döpa sin dotter till Eva Göta kanal-., hvarefter en högt flygande vice korporal lät döpa sin till Susanna Trollhätte Sent. NN. W. — Bankiren Fisks mördare, mäklaren Stokes i Newyork, har nu blifvit dömd i tredje instansen, men endast till fyra års fängelse, emedan juryn anser, att han icke med afsigt dödat Fisk — Paristidningen Figaro innehöll nyligen en mycket rolig drift med en af hr Alexandre Dumas fils nyaste dramatiska vilsefarter-. Artikeln går ut på den tanken, att hr Dumas hellre skulle afsäga sig teatern än sina metafysiska och filosofiska åsigter och att han snart skall vända sig med ett sista försök till scenen. Hans nya stycke skulle komma att kallas En själs äktenskapsbrott, och detta drama skall på en väg, som mindre pinsamt berör publiken än dödandet af La femme de Claudemed ett skott, introducera nutidens qvinliga ideal på scenen. Iförsta akten ser man Valentin tillsammans med Stephana, en jungfru om 16 år. uppe i ett träd. Upphöjd högt öfver den på förförelser så rika, smutsiga verlden skall den tillbedda Stephana blott andas blomsterdoft fjerran ifrån, blott med den renaste luft ingå systerskap. Men Stephana är ett denna jordenes barn, hon älskar blommor, men blott för att pryda sig med dem, och en vacker morgon, när hon stigit ned från trädet och Valentin äfven, se vi henne i kapten Gulistans armar och af dennes bannala komplimanger är hon tjusad. Valentin utstöter ett skri: De äro lika hvarandra, alla, alla! — När andra akten börjar hafva stora tilldragelser timat; Stephana har dött, hon lefver i en bättre verld och Valentin följer henne allt fortfarande. Han är lycklig, ty Stephana har blifvit en engel; hon består nu af blott ett hufvud med två vingar, sådana som man ser englar målade på helgonbilderna. Men under det Valentin anser sig så säll och är öfvertygad om hennes trohet, kommer en fjäril fladdrande, sätter sig på Stephanas rosiga läppar och hon — 0 fasa! — besvarar den lättsinniga sommarfogelns kyss. -Nedrigt-, ropar Valentin, till och med som englar bli qvinnorna dock alltid qvinnor!— Tredje akten: Valentin har förutsett att Stephana skulle bli straffad, hon har också förlorat sin englagestalt och sväfvar nu som en liten blå sky på scenen. Med hänförelse följer Valentin denna fullkomligt okroppsliga uppenbarelse, han strålar af lycka och tillförsigt. Då visar sig plötsligt den brutale, öfverlastade kapten Gulistan; han röker cigarr, och hvad inträffar med den lilla röksky han låter spiralformigt stiga upp i luften ? Jo, den förenar sig på det innerligaste med den lilla blå skyn, som heter Stephana och som Havanna-rökaren smekt. Således till och med i rök en qvinna! utropar Valentin mystiskt och ber ifrigt till Gud. Då förflygtigas Stephanaskyn och man känner en etherlukt på scenen, hvilket slutligen lugnar Valentin. Detta måste enligt Dumas vara det blodigaste epigram mot qvinnorma: de skola alltid synda så länge en atom af kropp, en bråkdel af skönhet finns i dem ! — Hur författaren af denna Dumasska plan tänkt sig uppsättningen af En själs äktenskapsbrott får man ej veta af Figaro. Han anser att mademoiselle Blanche Pierson, som nyss ban tingat för att kunna spela Damen med kameliorna, borde kunna stå ut med Stephana också. Vi hafva, skrifver en annan Parrisertidning, in genting att anmärka mot detta förslag, men frokta blott, att till och med hr Dumas senaste medel mot La femme de Valentin ej står sig, ERE ET