Aftonbladet – 6 november 1873, sida 3

rant emot Firths lugna yta; men alltid tervände blicken, liksom dragen af en oemot ståndlig, mystisk makt, till Gamla staden. som med sina lampor, och ljus liknade er bild ur någon af Österlandets praktfullaste Bagor. Men det var icke bestämdt att det sköna skådespelet skulle fortgå och gluta i full komligt lugn. Sinnesstämningen var märkbart upphetsad; sorlet på gatorna öfvergick till oljud, och skrik hördes ända upp till åskådarne på höjden. Röster, som talade om helt annat än lugn och glad tacksamhet, började höjas; den seger som blifvit vunnen, var en folktriumf och liksom all tådan hade den sina anhängare ätven bland en pöbel som endast fikade efter att till ställa oreda. Fotsteg af springande folkhopar och starka kallelserop ljödo rere ph gatorna — nu hördes ettskarptsmatirarde likt en muskötsalva, Hvad var det? Folkmasgan uppe på höjden rusade ned, sou liga i förskräckelse, andra i vrede, många af lust att vara med om oväsendet och slutligen kanske flertalet för att undkomma det. Polisen!s — nej, det är Tories, skrek folket i korus; de olika gissningarne ökade somligas vrede, andrag rädsla; åter ljöd ett uthållande, smattrande bnller, gång efter gång upprepadt och deremellan hördes folkhopar springa till olika platser af den elegantare delen af staden, der oväsendet förnyades; detta förklarade tydligt hvad som var på färde. Det var icke polisen, icke auktoriteterna som gingo strängt tillväga; det var den upphetsade pöbeln som i sin lust att göra ofog, slog in de fönster, hvilka icke blifvit illuminerade. Oväsendet, trängseln, skriket, smattran det af rutor än här, än der, det fladdrande, ostadiga skenet af de lampor som nu för